Är Bibeln en berättelse om monoteismens omöjlighet?
Den kristna och judiska tron förknippas med monoteismen, tron på en enda gud. Men berättelserna i Bibeln tycks visa att den berättelsen alltid möts av sin motsats, säger författaren Mattias Hagberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Låt oss ta det från början, den allra första början: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Berättelsen som inleder Första Mosebok är hisnande. Ur Intet skapas Allt. På en sida föds världen. Orden är knappa och klara. Här finns inget dödkött, inga poetiska utvikningar, ingen magi. Bara guds ord som inordnar och avskiljer. Det är en märklig berättelse. Uppräkningen är lika avskalad som en inköpslista. Här finns inget kaos, inga strider mellan monster och jättar, inga demoner eller ondskefulla vidunder. Nej, bara gud – ensam och allsmäktig. På många sätt liknar han en trädgårdsmästare eller möjligen en botaniker. Han kategoriserar och systematiserar. Allt framskrider sakligt och lugnt. Stolt betraktar han sitt verk och konstaterar gång på gång att det är gott, ja, till och med mycket gott. Redan här skulle Bibeln ha kunnat sluta, precis där den börjar. Vad mer finns att tillägga eller utföra? Världen är fulländad. Gud har, i sin oändliga vishet, skapat något som bara är gott. Allt stannar upp. Stillhet råder. Men stundens harmoni är snart över. För att fullt ut förstå den skapelseberättelse som inleder Första Mosebok måste man veta något om Bibeln och dess tillkomsthistoria. Den inledande historien är nämligen inte alls den äldsta. Tvärtom. Den skapelseberättelse som fyller det första kapitlet är tämligen ung, åtminstone med bibliska mått mätt. Den tillkom förmodligen någon gång under 500-talet före vår tideräkning, under eller direkt efter israelernas femtioåriga exil i Babylon. Den är mer en slutpunkt än en startpunkt. Den kan ses som kulmen på en flera hundra år lång utveckling mot monoteism. Exakt hur övergången från polyteism till monoteism såg ut är det ingen som vet. Vissa forskare ser den som en gradvis förskjutning, från månggudadyrkan via föreställningen om en höggud, som stod över alla andra gudar, fram till idén om den enda, allsmäktiga guden. Andra ser den som en revolutionerande, ideologisk omvälvning påskyndad av den babyloniska fångenskapen. I mötet med Babylons nationalgud Marduk upphöjde israelerna Jahve till världens enda härskare. Profeten Jesaja ropade ut det nya budskapet: Vänd er till mig, folk från hela jorden, så ska ni bli hjälpta. Jag är Gud, ingen annan finns. Jag svär vid mig själv, det jag säger är sant, mitt ord står fast: För mig ska alla böja knä. (Jesaja 45:22-23) En enda gud, höjd över världen – ren och utan egenintresse. Det är en vacker tanke – fulländad och oemotståndlig. Men är den ens möjlig? Redan i Gamla Testamentet svajar konstruktionen betänkligt, som om dess väldiga anspråk väger för tungt. I Bibelns mest litterära text, Jobs bok, ställs den oundvikliga frågan om den allsmäktige gudens ansvar för allt det onda som drabbar blint: Oskyldig eller skyldig, han förgör dem båda. När olyckan plötsligt dödar hånler han åt det oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. (Job 9:22-24) Hos Job förvandlas den stora guden till en förbrytare, till en diktator sm inte förmår att skilja de onda handlingarna från de goda, ja, till en totalitär instans som omfamnar allt – och därmed inget. Den som är domare kan inte också vara åklagare. Den som är bödel kan inte också trösta. I samma...