Shakespeare and Company: bokhandel, cocktailfest och livräddare
Den Parisbaserade engelska bokhandeln Shakespeare and Company lockar läsande och skrivande pilgrimer från världen över. Anna Thulin reflekterar över vad som gör den så speciell. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Var är ärtsoppan? George Whitman stormar in i sin lägenhet ovanför butiken, högröd om kinderna. Han är 91 år och ägare till den engelska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Från fönstret syns Notre-Dames gotiska spiror. Körsbärsträden står i full blom. Dess söta doft och värmen är tryckande men själv är jag alldeles kall. Ärtsoppan, var den är? Jo, den har jag nyss skopat ur en gryta som stått framme i trettiogradig värme i närmare en vecka. En gryta med ett grönvitt månlandskap av mögel inuti och en flugkoloni som hovrar ovanför. Mögel! utropar George. Mögel är proteiner. När han ser diskmedlet som jag köpt håller han upp ett darrande finger, som för att besvärja sig från häxkonster. Har du gått på sådan kapitalism? Släng genast, det smutsar ned porslinet. När man talar om Shakespeare and Company måste man tala om George Whitman, som drev och ägde bokhandeln fram till 2006. Butiken är berömd och lockar besökare från hela världen, men vad gör den så speciell? Kanske för att den vidgar vår syn om vad en bokhandel kan vara. Innan George Whitman öppnade sin butik 1951, fanns det en annan bokhandel med samma namn i Paris. På 1920-talet låg Shakespeare and Company på rue de lOdéon. Butiken drevs av amerikanskan Sylvia Beach, och lockade till sig aspirerande och lovande författare som Ernest Hemingway, Djuna Barnes och James Joyce. Bokhandelsägaren var omtyckt. Sylvia Beach hade ett livligt ansikte och bruna ögon, och hon älskade skämt och skvaller. Ingen jag kände var trevligare mot mig, skrev Hemingway i sin roman En fest för livet. Ibland kan en bokhandel vara en cocktailfest. Ibland kan en bokhandel också vara en oas för yttrandefriheten. James Joyce hade publicerat utdrag ur sin roman Ulysses i USA och England, men boken ansågs vara så obscen att ingen ville eller vågade ge ut den. Ingen utom Sylvia Beach. Hon såg till att boken trycktes och att den smugglades in i USA och Storbritannien. 1941, under nazisternas ockupation av Paris, tvingades bokhandeln stänga efter att Sylvia Beach vägrat att sälja en bok till en tysk officer. Liksom många andra kulturarbetare och motståndare till regimen placerades hon i ett interneringsläger. Efter ett halvår släpptes hon fri, men hon öppnade aldrig butiken igen. Ibland kan en bokhandel vara en plats där man säger nej. Tio år senare öppnade George Whitman en ny bokhandel på vänstra stranden, på rue de la Bûcherie, och efter ett tag döptes den om till Shakespeare and Company för att hedra sin företrädare. Också den butiken blev en samlingsplats för författare, debattörer och studenter under 68-rörelsen. George Whitman var inte bara känd för att svära åt diskmedel och andra kapitalistiska påfund. Det hände att han satte eld på håret istället för att ödsla pengar på en frisör. När den tidigare amerikanska presidenten Bill Clinton gästade bokhandeln hälsade George honom välkommen klädd i sin vanliga outfit nämligen en pyjamas. Excentriker, visst. Men framför allt var George Whitman en idealist. Han lät besökare sova i bokhandeln gratis, i utbyte mot att de läste en bok om dagen, hjälpte till två timmar i butiken och skrev en sidas biografi om sig själva. Omkring trettio tusen tumbleweeds, som han kallade oss, har sovit i butiken genom åren. Tumbleweeds efter de torra, rotlösa ökenbuskar som följer vindens nycker. Det var främst rotlösa amerikaner och engelsmän som landade i Paris under efterkrigstiden. Den bohemiska butiken låg i linje med tiden, men Shakespeare and Company var samtidigt en nagel i ögat på franska myndigheter, troligen för att den var svår att kontrollera. Ibland kan en bokhandel vara ett tak över huvudet. Ibland är den också en scen för politiska dramer...