Slackern gör motstånd mot äta-jobba-sova-dö-samhället

Slackerromanen och slackern själv hade sin storhetstid under 1990-talet. Men vad ville denna figur egentligen? Och var tog den vägen? Författaren Martin Engberg söker och hittar henne i ny skepnad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det fanns en tid i mitt liv när jag bodde i ett rum med svarta gardiner och sov på en madrass på golvet, inhyrd hos en vän i en medelstor svensk stad. Medan min kompis pluggade ägnade jag mig åt att skriva ett tidigt romanförsök och förutom sådant som Dagerman, kom inspirationen från böcker i vilka människorna liksom vi var unga, gick och stämplade och levde ett pliktlöst liv. Böcker som kunde tilltala en ung författar-wannabe eftersom de, på grund av sitt ämne, framstod som litterärt möjliga att imitera. Slackerlitteratur. I boken Not Working argumenterar psykologen Josh Cohen för att det behov av att inte arbeta många av oss har borde erkännas samma status som arbetet självt. Inte som återhämtning för ökad prestation, utan som något i sig meningsfullt. Med hjälp av fallstudier av personer han mött i sin kliniska praktik och olika konstnärskap konstruerar Cohen fyra typer vars minsta gemensamma nämnare är vantrivsel i förhållande till den gängse synen på arbete. Han ger dem namn som Den utbrände, Slusken, Dagdrömmaren och just det ... Slackern. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Slackern, tänker jag, vad hände med slackern? Det var som att jag skickats tillbaka till det där rummet med svarta gardiner. Vad var det egentligen som skrevs där och varför? I ett försök att orientera mig plockar jag upp Per Hagmans debutbok, Cigarett från 1991. Alla markörerna är där, men att läsa om andras festande blir snabbt monotont och den grabbiga jargongen är kvävande. Det är något annat jag letar efter. Claes Holmströms bok Tredje stenen från solen från 1994 som jag måste ha läst vid den här tiden är svårare att få tag på än Cigarett. Av någon anledning är det kö på bibliotekets enda exemplar. I väntan på att kunna lägga händerna på ett ex ser jag om Richard Linklaters film Slacker från 1990 för att få ordning på begreppet. Det var framför allt den som gav ordet en för decenniet samtida betydelse, tidigare hade det till exempel använts om personer som under första och andra världskriget i USA inte ville göra militärtjänst. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Sedan drog den på sig en Nirvana T-shirt och blev synonym med en ironisk cyniker som var skeptisk mot det mesta. Inte minst äta-jobba-sova-dö-samhället. Eller som en karaktär uttrycker det i Slacker: Åt helvete med den sortens jobb du måste ha för att försörja dig! [] Se på mig! Jag klarar mig fint. Jag kanske inte lever på något bra sätt, men jag behöver åtminstone inte arbeta för att göra det. Eller, för den delen, med artisten Becks ord: Im a loser baby so why dont you kill me? Kameran i Linklaters film förflyttar sig sömlöst mellan olika karaktärer. Alla visar de upp en livshållning som speglar filmens titel. De delar med sig av sina teorier om världen på ett ofta spånigt, kvasiintellektuellt eller konspiratoriskt sätt, om det inte rör sig om rena fantasier, men de existentiella frågorna pockar på underifrån. De flesta av figurerna är unga, merparten män, men här finns också kvinnan på filmens affisch som försöker kränga en burk som hon påstår innehåller ett av Madonnas pubeshår, och på det sättet exemplifierar generationens förtrolighet med en global populärkultur och dess mytbildningar. En av anledningarna till att filmen, trots att den är en tidsskildring, inte känns daterad på samma sätt som Hagmans Cigarett, är att den utgör en provkarta över flera olika existenser utan att låsa sig vid ett enskilt perspektiv. Kategorin...

Om Podcasten

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ansvarig utgivare: Karin Arbsjö