Snapphanarna fortsätter att gäcka det svenska imperiet
Sverige har länge brottats med snapphanarna. Är de terrorister, frihetskämpar eller både och? Dan Jönsson reflekterar över en grupp som fortfarande vägrar passa in. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Soldaterna kommer i gryningen. Deras order är att ödelägga och bränna ner varje hus i byn, döda alla män mellan 15 och 60 år, föra bort djur och allt annat av värde, och noga se till så att befolkningen inte får tillfälle att komma undan. Men invånarna har blivit varnade, och under de två dagar ödeläggelsen pågår påträffas bara en gammal man, som inte orkat fly. Han avrättas omedelbart. I byarna i närheten fångas några motståndsmän levande. En av dem döms att få armar, ben och bröstkorg krossade under ett hjul, fotsulorna brända med glödande järn och därefter – ännu levande – spetsas på en påle som drivs in vid ändtarmen och ut genom näsan. En annan spikas levande upp på kyrkporten. Var befinner vi oss? I något hörn av den Islamiska Statens kalifat? På Balkan under nittiotalets inbördeskrig? Nej: platsen är Örkened i norra Skåne, tiden slutet av april 1678. Krigen mellan Danmark och Sverige, som har pågått med vissa avbrott under hela sextonhundratalet, är inne i en avgörande fas; de skånska provinserna är på väg att ohjälpligt förloras för det danska riket, och den svenska ockupationsarmén går fram med oerhörd brutalitet mot de brokiga skaror av friskyttar, bondeuppbåd och rena rövarband som fortfarande slåss mot den nya överhögheten. I de samtida domstolsprotokollen samlas de alla under invektivet ”snapphanar”; jag tänker mig att motsvarande term idag skulle vara ”terrorister”. En trollformel, med andra ord, som ställde dessa fiender utanför de krigets konventioner som – faktiskt – existerade även på sextonhundratalet. Därmed kunde man praktisera dessa grymma, medeltida avrättningsmetoder utan urskillning och ofta utan rättegång – ”till skräck och varnagel”, som kung Karl XI skrev i sin order om Örkenedsmassakern. Som alltså inte riktigt blev någon massaker. Snapphanarnas listiga katt- och råttalek med den svenska armén har avsatt en hel flora av myter och legender, inte sällan med ett lätt romantiskt skimmer. I Skåne och Blekinge lever de sitt eget liv i landskapet. Lite varstans finns en gammal ek som det ska ha dinglat snapphanar i. Och nästan varje skånsk kommun har sin snapphanevägen. Men samtidigt tycks de på ett skevt sätt befinna sig vid sidan av historien, som om vi inte riktigt vet vad vi ska göra med dem. I byn på slätten, där jag nu bor, kan jag knappt gå utanför dörren utan att stöta på en minnesskylt över det avgörande, blodiga slaget vid Lund, den 4 december 1676, där nästan 10 000 människor dog. Men det är på något vis data utan liv, de där skyltarna; de säger ingenting om byarna som brändes ner, om människorna som fick fly från sina hem. Villaområdet utanför Lund, där jag växte upp, ligger mitt på slagfältet, och som liten grävde jag i jorden efter kanonkulor och andra skatter från när det begav sig. Långt senare fick jag höra att när villorna byggdes schaktades det översta marklagret bort och hamnade på andra sidan stan. Historien kom i oordning. Jag har alltid tyckt att det säger en del om hur man idag förhåller sig till dessa händelser. För att en stor del av det som kallas Götaland har en historia som skiljer sig från resten av Sverige, och dessutom innefattar en berättelse om ockupation och våld, är inget man gärna pratar om. Faktum är att jag uppfattar det som något man i Skåne nästan tycker är lite pinsamt. Snapphanarna var säkert dristiga och förslagna, men i historien hamnade de på den förlorande sidan. När jag gick i skolan fick vi lära oss att Sverige är ett mönsterexempel på en nationalstat, med naturliga gränser åt alla håll där det ligger mellan Östersjön, Skanderna och Torne...