Varsomhelstare – Globala nomader visar på ett obundet sätt att leva
Människans övergång till en bofast tillvaro, och senare statsbildningar, gjorde tamboskapen domesticerad. Men kanske hände detsamma med oss? Var det överhuvudtaget ett framsteg? undrar Maria Eriksson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2018. I naturtillståndet var människans liv smutsigt, brutalt och kort, enligt den engelske filosofen Thomas Hobbes. Statens roll blev att skydda människorna från varandra, från ett allas krig mot alla. Men sentida arkeologisk och antropologisk forskning har kastat nytt ljus över människans tillvaro som jägare och samlare. Det tycks inte längre lika självklart att övergången till den bofasta tillvaron, och så småningom statsbildningarna, innebar ett civilisatoriskt framsteg. I själva verket var tillvaron i jordbrukssamhället på många sätt svårare. Många sjukdomar, som mässling, kolera och influensa, uppstod när människor och djur bodde tätt inpå varandra. Arbetet var hårdare och ökade efterfrågan på slavar och därmed krigföring. Kosten var mer enahanda. Livet utanför statsbildningarna tycks tvärtom ha varit materiellt lättare, friare och hälsosammare. De senaste decenniernas forskning, ”radikalt reviderar eller helt omvänder det vi trodde vi visste om de första ’civilisationerna’”. Det skriver James C. Scott i “Against the Grain: A Deep History of the Earliest States” från 2017. Scott, som är professor i statsvetenskap vid Yale, har i ett antal böcker berört förhållandet mellan staten och människor som lever utanför den. ”Against the Grain” handlar om hur de tidigaste statsbildningarna uppstod i Den bördiga halvmånen och om de, inom citationstecken, ”barbarer” som befann sig utanför dessa stater. En intressant fråga handlar om hur jordbruket förändrade oss människor. De grödor och djur vi tämjde påverkades helt klart av detta. Tama får och getter har mindre hjärnor, är mindre skygga och mindre uppmärksamma på sina omgivningar än sina vilda motsvarigheter. Tamboskapen domesticerades. Hände det samma med oss människor när vi lärde oss att leva tillsammans i stora grupper? Homo sapiens tämjde andra arter, men blev i sin tur fjättrad vid det hårda arbetet att så, skörda och bearbeta sädesslag och att ta hand om tamboskapen. Eller för att använda Scotts formulering: ”Det är en nästan metafysisk fråga vem som tjänar vem – åtminstone till dess att det är tid att äta.” ”Against the Grain” är full av den sortens reflektioner som vänder upp och ner på perspektiven. Bokens titel, en slags ordvits, betyder ordagrant ”Mot sädesslagen”, men är också ett uttryck som kan översättas ungefär ”mot strömmen”. Sädesslagen, ja… Alla de stora ”civilisationerna” har varit beroende av någon form av sädesslag – vete, korn, ris eller majs. De är enkla att transportera, mäta, lagra och dela upp i olika kvantiteter. Sädesslag är därför idealiska grödor för den som vill uppskatta vilka tillgångar som finns och sedan beskatta dem. Beskattningen möjliggjorde i sin tur uppbyggnad av en social hierarki där byråkrater, hantverkare, soldater, präster och aristokrater försörjdes av jordbrukarna. För att upprätthålla denna struktur låg det i statens intresse att understryka jordbrukets förträfflighet. Scott illustrerar det med förekomsten av mytologiska historier om hur sädesslag getts till ett utvalt folk av en mäktig guddom. Sedan dessa tidiga statsbildningar i tvåflodslandet har staterna fortsatt att breda ut sig över jorden. Men det har tagit tid. Så sent som för fyra hundra år sedan var en tredjedel av jordklotet fortfarande bebott av jägare-samlare, skiftesbrukare och herdefolk. ”En stor del av världens befolkning hade sannolikt aldrig mött detta kännemärke för staten: en skatteindrivare”, skriver James Scott. Så långt ”Against the Grain”. Men...