Veckans ord: Januaripacket
Hög tid att uppfylla nyårslöftena. Eller kanske inte. Du blir bara mobbad. Jenny Teleman om gymmets rökrutefolk. Ungefär en femtedel av alla gymkort köps i januari, som en följd av julskinkan såklart, och av vår svenska tradition att i kalla strumpbyxor och blöta lågskor, rusiga av mousserande vin och lyckliga i förvissningen att våren bara ligger tre månader bort nu lova något bra inför det nya året. Till exempel att börja träna på gym. Och man kan lätt tro att det här är något som skulle väcka glädje och uppmuntran från omgivningen, vänlig förståelse för nybörjarvilja och gott gry. Det gör det hos gymmen. De drar in en stor del av sina stålar i januari men kalkylerar för det enorma klassiska bortfallet i februari. Om alla som köpte kort i januari fortsatte i februari skulle vi inte få plats. Men i alla fall den här nya jättegruppen som inträder efter jul har en ganska rolig men mycket elak beteckning i vanetränarkretsar. Den kallas "Januaripacket". Eller "Nyårslöftarna". Och de hånas på olika forum och bloggar på allehanda vis. Nummer ett: De har alltför färgglada träningskläder. Och alltför nya. "Man kan fortfarande se fladdret från den bortryckta prislappen", som en taskmört på nätet uttryckte sig efter ett gympass i januari. Det är alltså viktigt att ha slitna träningskläder för att inte ses som pack, så du måste tvätta all din nya grejer minst tio gånger först i 90 grader. Nummer två: Rotera. Januaripacket kan tydligen inte det. Det betyder alltså att om du väljer en träningsstation och gör säg tio upprepningar på den och nån gymkatt glider fram och säger "Jag kör emellan, okej?", då kan det hända att du som nybörjare säger "Nej, jag är inte klar, jag ska köra två gånger till, kan du vänta lite, tack?" Alltså, det kalla förakt som sprider sig går att ta på. Man ska nämligen säga "Ja, kör emellan!" Nummer tre: Det kan hända att en medlem av januaripacket undrar om det går att, ähm, byta musik? Detta är en oerhört öm tå att trampa på. För självmedvetna, välbyggda högprestationstränare, hemma på gymmet som i sitt eget vardagsrum, i välslitna tröjor, smidigt roterande och med djupa kunskaper i marklyftsteknik och kostmaximering, självständiga, starka, åretruntare som de kallas, kan inte, får inte byta musik. De flesta gym ligger under en fast slinga hissmusik som går runt, runt på loop hela dagen lång. Bestämd av en företagsgrupp, omöjlig att stänga av. Det här får inte nämnas. Tala inte om det här. Det är en gemensam förnedring som man bär tyst på. Och det måste man veta. Jamen, jag säger ju det. Lova inte det här, ni blir bara skrattade åt. Försök inte ens, ge upp innan. Vi som tränar även i mars är bara för mycket att stå ut med. Jenny Teleman jenny.teleman@sverigesradio.se