Veckans ord: Skugga
Vem kan vara i skuggan? Veckans ord handlar om något som för vissa blivit ett privilegium och för andra ett slentrianmässigt uttryck som också förminskar. "Kring jord som sol'n förlät, skuggorna ruva". Vinkeln på vårt jordklots lutning så här års, försänker oss i en dominerande skugga. En del tänder ljus, andra förbannar mörkret. När solen väl visar sig, stiger humöret. När jag var barn, på den tiden reklam för olika produkter fortfarande kändes som löften, var min favorit en kort film för ett platt och avlångt tuggummi som på ett gåtfullt vis skulle böjas in i munnen. Bekymmerslösa ungdomar sprang över en sandstrand med surfingbrädor under armen. De kastade sig ut i vågorna - samtidigt som de åt tuggummi ur en solgul förpackning. "A packet full of sunshine". Det var också så jag länge föreställde mig livet i det fjärran Kalifornien. Men tiderna förändras. Nyligen läste jag i New York Times att istället för att sälja in solskenet som sin största tillgång, har de styrande i Los Angeles nu tvingats vända på steken. Under oktober slogs nya säsongsrekord i hetta. Uppe bland bergen rasade skogsbränderna. Att ha tillgång till skugga har blivit ett privilegium i den överhettade staden. I de rikaste stadsdelarna skuggas gatorna av stora träd, på uppfarterna står bilar med luftkonditionering. I fattigare stadsdelar söker människor den skiva skugga som finns bakom en lyktstolpe när de står och väntar på bussen. Skugga har blivit en fråga om rättvisa och jämlikhet, säger borgmästaren i Los Angeles. Här hemma har kulturvärlden pratat om en helt annan sorts skugga den senaste veckan, vi kan kalla den medieskugga. Även över den vilar en fråga om jämlikhet. Av numera välkända omständigheter hade vi plötsligt två nobelpristagare i litteratur att rapportera om i år, en man och en kvinna. Den manlige pristagaren har varit omdiskuterad, ledamöter och kommittémedlemmar har hoppat av arbete i Svenska Akademien och bojkottat fester - istället för att kanske ordna en alternativ variant för det som kunde kännas värt att fira. Har Peter Handke stulit allt ljus från Olga Tokarczuk? I många artiklar från den gångna veckan påpekas att så skulle vara fallet. Men vems är då blicken? Att döma av läsarnas intresse för de bägge nobelpristagarna som förmedlats från såväl bokhandel som bibliotek, är det definitivt Peter Handke som hamnar i skuggan. Bokköparna är inte alls lika intresserade av honom. Och om vi lyfter blicken, ser allt lite från ovan och kanske i ett längre perspektiv, vem är det då som träder fram i ljuset? Efter nobelbankettens tacktal i tisdags kväll där Olga Tokarczuk klädd som en tidresenär också ömsint bugade sig 110 år bakåt i tiden mot Selma Lagerlöf, den första kvinnan att få nobelpriset i litteratur, ser åtminstone jag en särskild sorts ljuskraft bryta igenom molnen. Tiden får avgöra vem som hamnar i skuggan av vem. Anna Tullberg anna.tullberg@sverigesradio.se