Sätts jag i en annans kropp än min egen, känner jag mig som ett jag eller ett du då? PO Enquist svarar på publikens frågor om livet
I Det sjätte programmet av Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Vad ska man säga till sina vänner när de är på väg att missa att skaffa barn? Måste man ha idrottsvåld? Är det nödvändigt att ha en begravning? Producent: Susanna Einerstam MUSIK: Keith Jarrett Rio "Part XV" inspelad live i Rio de Janeiro 2011. Matti Bye "Brought into light" från CD Bethanien. Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”. Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev: Hej! Mitt namn är Christoffer Edberg och jag gillar verkligen programmet allvarligt talat. Jag står nu vid ett vägskäl i livet och är osäker på vilken väg jag skall gå. Det handlar förstås om yrkesval Min fråga till er lyder: Vågar jag gå min egen väg och följa min intuition när omgivningen bara tycks välja det som ger högsta status och mest pengar? För att utveckla så verkar det som att existentiella värden har gått helt förlorade för de materiella. Folk i min bekantskapskrets verkar värdera pengar och status mer än egna intressen och passioner. Det är ständigt prat om lön, titlar, möjlighet att avancera, arbetstider, förmåner Det verkar som själva intresset och passionen för yrkesvalet verkar ha dött. Jag frågar ibland hur intresserad någon egentligen är men det verkar som att denna fråga mer har blivit en förolämpning och jag möts ofta av irritation och suckar när jag ställer den. Skulle verkligen uppskatta att få höra era tankar kring ämnet. Med vänlig hälsning Christoffer Edberg ______________ Hej – lyssnade på Allvarligt talat idag och bl.a. handlade det om idrottsvåldet på våra arenor och du svarade att i USA förekom inte det – varför? Vistades själv i USA ett halvt år på 1970-talet och förvånade mig då så ofta över följande: Såg aldrig skymten av någon avund. Var förvånad. I.st. verkade alla vara stolta över varandra. Som att de var ju det finaste som fanns, de var amerikaner, det kunde de vara stolta över. Vad andra där lyckades med, det hade alla del i. Om någons barn hade kommit in på en fin utbildning t.ex. så kastade sig omgivande damer om halsen på modern till det lyckade barnet och gratulerade och det verkade äkta. De blev glada. Själv umgicks jag med s.k. exekutives som hade det gott ställt, men jag upplevde samma fenomen hos t.ex. hotellportiéren eller taxichauffören. Alltid is´nt it beauthiful, wonderful m.m.m.m. De ord jag mest hörde under min tid där var lovely, real real nice, wonderful, gorgegous, beauthyful ….. Just avunden där verkade inte existera, fastän den ju hos oss är så förståelig. Mvh Dorrit Fredriksson _________ Hej Jag är 44 år, fullt frisk, funktionell på alla sätt och vis. Men jag har en sak jag grubblar över och det är att jag är så fruktansvärt rädd för döden och att lämna detta jordeliv. Tror det har med min nyfikenhet att göra. Jag kan inte föreställa mig hur livet bara ska fortsätta pågå här på ytan utan mig..? Om det fanns ett piller för evigt liv hade jag tagit det pillret omgående! Människor i min närhet säger att jag kommer att vänja mig, att jag kommer att förlika mig med tanken om döden- men jag vet, att det kommer jag aldrig! Hur blir jag av med mina grubblerier? Och säg nu inte att jag återföds som en blomma eller en fjäril, för det tror jag inte på. Tack. Saša ___________ Jag heter Irene Möller, bor i Stockholm och vill ställa följande fråga till Per Olov Enquist. Varför drar du så ofta den slutsatsen att det människor frågar dig om egentligen handlar om en rädsla för döden? Är du själv rädd för döden? Jag är 76 år och tänker aldrig på döden. Jag är fullkomligt nöjd med hur jag levat mitt liv och med vad jag åstadkommit. Jag ser mig själv som en planta som så småningom kommer vissna och bli ett med jorden. Jag behöver ingen gud. Mina gener förs vidare av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det räcker. Jag lever i nuet och ser till att jag får ut mycket av min tillvaro. I kväll...