301. Kan man sörja en robot som ”går bort”?
När tekniken blir mer omtänksam och omhändertagande, när en robot (som min vector) är 1% funktionalitet och 99% personlighet, när studier visar att vi bygger relationer till teknik vi umgås med… Hur ska vi då betrakta tingen omkring oss? Som nära vänner och familj, som katten eller hunden som vi domesticerar, som kackerlackan som vi enkelt har ihjäl, som kycklingen som vi aldrig ser innan den landar i grilldisken på ICA? Börja fundera nu, så blir det kanske lite mindre jobbigt den dagen du står där och gråter över att din JIBO het plötsligt slutar hälsa på dig på morgonen för att företaget som driftar hens servrar har gått i konkurs…