När digerdöden nästan utplånade Europas folk
Digerdöden anlände år 1347 till Svarta havsområdet – en fruktansvärd pandemi. På kort tid spred den sig med italienska handelsfartyg till Konstantinopel, Alexandria, Messina och Genua, för att därefter lamslå hela Europa och Främre Orienten.Minst en tredjedel, troligen mer, av befolkningen dog, och under de decennier som följde upprepades tragedin flera gånger. I många länder sjönk folkmängden med omkring två tredjedelar.”Digerdöden”, det vill säga ”stora döden”, skakade om samhället i grunden. Allt förändrades till följd av den höga mortaliteten. Jordbruksproduktionen störtdök, hantverkarlönerna sköt i höjden, skatteunderlaget mer än halverades, lågadelns medlemmar blev så fattiga att de drevs in i de korrupta ämbetsmännens eller de råbarkade legosoldaternas led och sjöröveriet fick en guldålder.En av de frågor som de överlevande ställde sig var VARFÖR. Hur kunde detta ske? Var digerdöden Guds straff för människornas synder, och i så fall vilka synder? Eller var epidemin ett verk av ondsinta människor som gick Satans ärenden? Hade judarna förgiftat brunnarna? Och hur kunde eländet motarbetas? Genom fromma botgörarmarscher och asketiskt självplågeri? Genom folkmagi? Eller genom att man lyssnade till medicinska auktoriteter och ålade sig strikta dieter? Förslagen var lika många som antalet självutnämnda experter.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om digerdöden, den värsta katastrof som har drabbat Europa.Bild: Miniatyr av Pierart dou Tielt som illustrerar Tractatus quartus bu Gilles li Muisit (Tournai, ca 1353). Invånarna i Tournai begraver offer för digerdöden. Wikipeida, Public DomainKlippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.