Jobb till varje pris
De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få - men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans. Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige. Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta. Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning. Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå. De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset! Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund. Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden. Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem. Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem. Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda. Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker. Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern. Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka. Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat. Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland. Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här. Varje...