Gershwins Rhapsody in Blue - ett experiment inom modern musik
Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören...