Året var 1989 – när svenska romaner utmanade med våld och äckel
Vad var egentligen skräckellitteraturen? Katarina Wikars och Anneli Jordahl om litteraturen orsakade moralpanik under det sena åttiotalet. Skändade tabun? Botten i oss alla? Ondska som väcker? Åttiotalet var ett enda långt överskridande av gränser. Vilka? Vems? Det politiska sjuttiotalets? Föräldrarnas? Vanlighetens? Etablissemangets? På åttiotalet skulle man helst inte tro på något för det fanns inget att tro på. Och dessutom skulle det ju bli ett tredje världskrig snart. Evig kapprustning utan egentlig rörelse. 1989 kom tre vid den tiden förhållandevis unga eller halvunga författare ut med varsitt alster. Stig Larssons fjärde roman "Komedin 1" utspelar sig i en vagt tecknat framtid där den 60-årige författaren Stig blivit utfryst av etablissemanget och försörjer sig på att lotta fram avrättningar på porrklubbar. Nu kan han få ett nytt jobb, skriva som Gogol, mer samhällstillvända romaner men av det blir just inget. Han drömmer om att ligga med sin svärdotter och begår nästan ett sexuellt övergrepp på 11-åriga grannbarnet Alice. Carina Rydberg kom som 26-åring ut med sin andra roman, "Månaderna utan R", hon ansågs skriva som Hemingway, rakt och utan känslopjosk om det allra värsta, detta är en sorts kärleksaffär med sadomasochistiska undertoner vid Medelhavets turistorter. Sen satte Göteborgs stadsteater upp "Järnbörd" av Magnus Dahlström, där en samling människor inför lykta dörrar, kanske i Helvetets förrum återberättar sina brott för varandra, kleptomani, barnmisshandel, incest, pyromani. Den sista i ordningen har helt enkelt underlåtit att handla, däri ligger hans skuld. Om Järnbörd debatterades det flitigt. Var detta botten i oss alla? Vilka handlade den om? Varför kände ingen ånger? Varför kunde ingen tala om för oss hur vi skulle hantera detta våld? Befann sig åttiotalets sena litteratur i ett moraliskt vacuum? Ville man skriva så här eller kunde man helt enkelt inte låta bli? Till slut myntades begreppet "skräckel" med Larsson, Rydberg, Dahlström som exempel. Gränsdragningen kom att gå lite kors och tvärs. Litterära kvaliteter kontra ren spekulation. Chock som självändamål kontra etisk attityd till våldet. Kunde åttiotalslitteraturen förstöra oss? Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se Anneli Jordahl är gäst i studion hos Roger Wilson i P1 Kultur och samtalar även om sitt förhållande till "skräckellitteraturen"