Fyra nutida internationella tonsättare. Del 2. Av Birgitta Tollan
Bára Gisladóttirs musik kallas hipp musik för nördar och remake av "Exorcisten". Louise Alenius gör musik om covidsjuka kroppar, död, incest och Elefantmannen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tonsättaren Louise Alenius bodde under tio år i Frankrike, men är sedan några år tillbaka i Köpenhamn. I Paris komponerade Louise Alenius kommersiell musik, bl a till reklam för Coca-Cola och olika bilmärken. -Ämnen jag numera väljer till mina kompositioner speglar min nyfikenhet på det jag inte förstår. Jag försöker sätta mig in i andra människors verklighet istället för att berätta hur jag själv har det, förklarar Louise Alenius, som skrev både libretto och musik till kammaroperan Silent Zone om incest. Dottern blir utsatt för incest. Hon är stum och sjunger inte. Detta för att illustrera att de drabbade sällan berättar om vad de har varit med om. Istället får dottern ut sin vrede och sorg genom att spela slagverk. Dottern spelas av slagverkaren Ying-Hsueh Chen och hennes bror gestaltas av kontratenoren Morten Grove Frandsen. Brodern löser upp problematiken med tystnadskulturen i den här familjen. Han ställer obekväma frågor om det förfärliga som hänt. -Jag tycker det var spännande att använda mildheten i en kontratenors stämma på det här sättet, förklarar Louise Alenius. Louise Alenius skrev också musik till en balett om den s k Elefantmannen, Joseph Merrick som levde på 1800-talet i London och hade en kraftigt deformerade kropp. Hennes körsvit Rite of Nothing / En tom ritual uruppfördes i den gamla underjordiska vattencisternen i parken Søndermarken i Köpenhamn. Ett av hennes senaste stycken, Ilt / Syre, komponerade Louise Alenius till den 80 meter långa skulpturen The Wave. Under coronapandemins första månader 2020 var den placerad vid Ofelia Plads vid Köpenhamns hamn. Konstnärskollektivet Vertigo anpassade The wave till pandemin. Den illustrerar ett gigantiskt luftrör och lungor som kämpar för att få luft. Den femstämmiga kören gestaltar kroppsorgan som skriker efter syre. 2019 fick Louise Alenius Danmarks störste kulturpris, hederspriset Carl Nielsen och Anne Marie Carl-Nielsens Legat på 750 000 danska kronor. Jag intervjuade isländska tonsättaren Bára Gisladóttir första gången 2013. Nu möts vi digitalt genom Skype. Hon befinner sig i det svårt coronadrabbade Reykjavik. Hon utbildade sig i komposition vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn. Kontrabasen blev hennes instrument efter studier på Nya Zeeland. Hon älskar den. Om hennes spel på kontrabasen sägs det: "Hon behandlar kontrabasen såsom Jimi Hendrix gjorde med sin gitarr. Hon använder instrumentet för att locka fram spännande och konstiga ljud.” - Kontrabasen är alltid är tillgänglig. Speciellt i tider som dessa, när man inte kan musicera med andra, då är det ju mycket praktiskt att ha sitt eget instrument som man kan skriva för! Jag är intresserad av övertoner och där är kontrabasen överlägsen tack vare strängarnas längd och instrumentets storlek, säger Bára Gisladóttir. Hon är synestetiker och hör toner, när hon ser färger och ser färger, när hon hör toner. Därför målade hon tidigare i starka färger för att därefter komponera stycket hon hade i sitt huvud. Det blev inte mindre än 19 nonfigurativa målningar i rött och grönt innan hon kompositionnerade...