Ägget sjuder i hjärtat av den mänskliga kulturen
Det är motsatsernas matvara och en symbol för det yttersta. Journalisten Anna Thulin har vispat ihop en essä om äggets betydelse för människan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 24 april 2019. Se gulan, hur den svävar i dimvitt hölje. Att äta eller inte äta ägg, det är frågan. Å ena sidan, skafferiets främsta basvara, fulländad i sin enkelhet. Å andra sidan, är det ett potentiellt liv som fräser där nere i stekpannan? Jag minns hur jag en gång fick en uppenbarelse på en brits med prassligt sjukhuspapper under ryggen. På den gråkorniga skärmen syntes vita rundlar som tycktes simma runt i en grynig massa. Mina ägg. Jag var en äggbärande människa. Det föreföll absurt och gör det fortfarande. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter En gång var moderskapet mystiskt och heligt, ja, exakt hur barn blev till var något oklart. Nog visste man att det krävde en avklädd akt, men själva fröet till en ny människa såddes av en högre makt. Nu har vetskapen klätt av mystiken och vi vet exakt vad som sker när spermie möter ägg, och samtidigt känns tillblivandet mer kliniskt och sterilt än någonsin. Äggen kan sugas ut och injiceras och sättas tillbaka, som om kroppen bara var dess behållare. Till och med orden känns abstrakta fertilitetsappar, ägglossningstester för att mäta den lilla, lilla luckan då man har störst chans att bli gravid. Vad betyder det när vi kommer så långt bort från en företeelses uppkomst att den förlorar sin ursprungliga mening? Det gäller kroppen och det gäller mat, i högsta grad. Människor har ätit ägg från alla möjliga sorters djur, men det är först under de senaste århundraden som ägget blivit synonymt med hönor och massproduktion. I och med industrialiseringen har också äggets betydelse förändrats: från något exklusivt och andligt, till mer folkligt och sekulärt. Det har gått så långt att vi tycks glömma bort vart ägget faktiskt kommer från. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter, som journalisten Mats Ekdahl påpekar i sin utmärkta matmonografi Ägget. Hönan är ju den som producerar. Vår viktigaste basvara är egentligen en fråga om stöld. Till ytan hård och bräcklig, inuti mjuk och samtidigt fyllig. Äggets inneboende motsatser gör att den passar väl som litterär symbol. Som i Jonathan Swifts roman Gullivers resor. Där krigar landet Lilliput mot landet Blefuscu om hur man bäst slår sönder ett hårdkokt ägg, från den trubbiga eller den spetsiga sidan? Det finns inget mellanting, du är antingen med det ena eller det andra laget. I romanen sägs kejsarens farfar ha råkat skära sig i fingret en gång som barn, och därför är det numer förbjudet för trubbändarna att skära från den spetsiga änden. Man har beräknat att elvatusen personer vid olika tillfällen hellre underkastar sig döden än att slå hål i den spetsiga änden, skriver Jonathan Swift. Och fortsätter: Många hundra tjocka böcker har skrivits om denna strid, men trubbändarnas skrifter är sedan länge förbjudna. Handlade det egentligen om ägg? Nej, såklart inte, lika lite som Swift i en annan essä förespråkade att man skulle äta barn. Han använde sig av satir och sagans form för att kritisera 1600-talets politiska och religösa ledare, och särskilt det engelska förtrycket av Irland. Han ville visa att dåtidens politiska strider var lika banala som frågan om vilken ände man skulle äta ett ägg. Kanske förtjänar historien lyftas fram idag igen? För visst tycks det finnas en hel del trubbätare och spetsätare bland dagens debattörer och Twitterriddare. Förutom romaner finns det otalig konst som hämtat inspiration från ägget. Kanske för att dess klassiska form känns tidlös, som i fallet med Arne Jacobsens fåtölj och Carl Fabergés juvelägg åt den ryska tsaren. Tidlös, ja, samtidigt som äggen påminner om tidens gång. George Orwell, berömd för romanen Djurfarmen,..