Anton Bruckner sabbade aldrig sina verk som George Lucas
Han var ängslig och känslig, och arbetade om sina verk gång på gång. Så var finns den riktige Anton Bruckner? Tor Billgren gör ett försök att få fatt i en stor tonsättare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag kommer precis ihåg var jag var när jag hörde finalen ur Anton Bruckners fjärde symfoni för första gången. Jag var på väg till jobbet och kom in på kontoret precis när slutackordet ljöd i lurarna. Min kollega utbrast förskräckt:– Men Tor, hur är det fatt?Hon trodde att jag hade genomlevt mitt livs tragedi.Men nej, jag hade bara överväldigats av den vackraste musik jag dittills hört. Storslagen, omfamnande, tröstande, brinnande.Bruckner färdigställde symfonin i november 1874, och reviderade den redan året efter. Men det var inte den versionen jag hade haft i lurarna på väg till jobbet. Inte heller den från 1880. Utan den sista, från 1888 – fjorton år efter ursprungsversionen.Så där höll han på, Anton Bruckner. Det ständiga omarbetandet berodde bland annat på hans dåliga självkänsla, och känslighet för kritik. Under en sexårsperiod fram till 1893 slutade han nästan helt att komponera ny musik, och la istället i ett anfall av tvivel sin energi på att skriva om fyra av sina dittills åtta symfonier och flera vokalverk. Det är smärtsamt att föreställa sig den då cirka 70-årige tonsättaren, sjuklig, svag och uppfylld av besvikelse, sitta hukad över sina partitur. Nästan som ett martyrium.Anton Bruckners musik är ofta monumental, och breder ut sig i alla riktningar. Den kräver enorma orkestrar, med mycket skickliga – men också uthålliga musiker och dirigenter. Symfoni nr 4 tar cirka 60 minuter att komma igenom. Åttan brukar klocka in på 80.Bruckner passar således mycket väl in på den stereotypa föreställningen om det svulstiga geniet, som ofta förknippas med den romantiska epokens konst. Men parallellt med storslagenheten, finns det också mycket intimitet i hans musik. Det monumentala kan man förundras inför, men det är sårbarheten som känns in på bara huden.Det var inte bara den osäkra och introverta läggningen som gjorde honom till en udda figur i den europeiska musikens huvudstad Wien, när han flyttade dit 1868, 44 år gammal. Han var född i ett litet samhälle utanför Linz och kom att hålla fast vid sin grova och lantliga dialekt, även i huvudstadens sofistikerade salonger. Han bar omoderna och illasittande kläder. Han var varken intellektuell eller beläst, och ägde bara ett par böcker. Han var inte heller särskilt stilig och förblev ungkarl livet ut.Den dåliga självkänslan blev inte bättre av att hans symfonier ofta sågades av kritikerna. Och de ständiga omarbetningarna fick honom att framstå som obeslutsam och svag. Hans efterlämnade produktion är ett virrvarr av olika versioner.Nu är det inga ovanligheter att konstnärer justerar sina verk efter hand. I våra dagar är det väl främst filmregissörer som släpper nya versioner av sina filmer, för att krama några extra dollar ur en hängiven publik. Men det finns också en eländig klåfingrighet med i bilden, som när George Lucas i mitten av 90-talet adderade digitala effekter i originaltrilogin av Star Wars-sagan, som är så skrattretande dåliga, att det knappt går att se filmerna.Och 2002 la Milos Forman till några kasserade scener i sin Director’s Cut av Amadeus – scener som drog ner helheten flera snäpp.Ett exempel från litteraturens värld är när det i februari 2023 blev känt att barnboksförfattaren Roald Dahls förlag hade tvättat bort ord i hans böcker som kunde uppfattas som stötande.Ängslighet, fåfänga, vindflöjelsbeteende,..