Att läsa Solvej Balle med obotlig cancer
Hur deltar man i den mänskliga gemenskapen när man plötsligt finner sig tillhöra en annan art? Kåre Moberg får ett livsförändrande besked och känner igen sig i Solvej Balles septologi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Nyligen fick jag motta ett besked som förändrade mitt liv. Beskedet fick mig att plötsligt känna främlingskap inför andra människor. Så till den grad att jag upplevde att jag tillhörde, inte bara en annan kategori av människa, utan rentav en annan art.Som statistiker och forskare borde jag kanske söka skälen till detta utanförskap i vetenskapliga rapporter om den obotliga sjukdom som jag har drabbats av: pankreascancer med metastaser.Men det är i stället i skönlitteraturen som jag hittar en resonans till det främlingskap jag plötsligt känner.I den danska författaren Solveig Balles septologi ”Om uträkning av omfång”, har tiden fastnat i en loop. Vi följer Tara som försöker hitta en väg ut ur det fastslagna och förutbestämda, när den 18 november upprepas dag efter dag.Den första boken är ett slags klaustrofobisk ubåtsroman, men senare öppnar sig berättelsen, när det visar sig att det finns många fler som också sitter fast i den 18 november.Hur ska denna nya kategori av människor förhålla sig till personer som inte är i deras situation? Hur ska deras deltagande se ut, i den mänskliga gemenskapen och i världen i stort? Det är svårt att förändra sin situation när dagen börjar om varje morgon.Dessa ”tidsloopare” söker en samhörighet med sin omgivning, men som läsare får man en tydlig känsla av att deras värld är uppdelad i ett ”vi och dom”, och att alla andra fungerar mer eller mindre som statister.Det uppstår problem kring hur man talar om tid. Hur beskriver man längre och kortare tidsperspektiv när man inte har en morgondag?Sedan jag fick min diagnos känner jag igen mig. Tidshorisonten är inte lika snäv som för Balles ”tidsloopare”, men även för en döende – förlåt, någon med radikalt kortare förväntad livslängd – händer något med den förväntan, planering och längtan som präglar våra inre liv.Jag har försökt att plita ned listor på saker som obotligt sjuka inte kan göra, men varje gång jag skrivit ned något i stil med ”byta karriär”, ”renovera köket”, ”lära sig ett nytt språk”, så kommer jag på att det säkert finns andra i en liknande situation som mig, som mycket väl skulle kunna tänka sig att göra just dessa saker.Det som gör att vi obotligt sjuka känner oss som främlingar handlar nog mer om det bemötande vi får. Det stela och tveksamma uttrycket och det försiktiga undrandet om vad som kan sägas och inte sägas. Det gör att jag undviker att hälsa på flyktiga bekanta. Den enkla frågan ”hur är läget?”, kan ju endast besvaras med en lögn om man inte vill skapa stel och deprimerande stämning.Även om det kan verka obetydligt, så styr det på vilket sätt jag deltar i gemenskapen med andra.För att människor ska kunna interagera som jämbördiga moraliska varelser, behöver vi känna en tillhörighet till den universella mänskliga gemenskapen, skriver filosofen Jürgen Habermas i sin studie ”Den mänskliga naturens framtid”.I boken problematiserar Habermas genteknologin utifrån vad den kan göra med människans självförståelse som artvarelse. Det centrala temat är vad vi ställs inför när distinktionen mellan det ”framvuxna” och det ”framställda” suddas ut, och det blir möjligt, för bland annat föräldrar, att fatta irreversibla beslut om sina barns genetiska uppsättning.På ett elegant sätt guidar Habermas sin läsare fram till tämligen radikala och oväntade frågor.Hur påverkas symmetrin...