Att tänka kommer alltid ses som misstänkt
Principer och värderingar kan stå i konflikt med viljan att förstå. Lyra Ekström Lindbäck funderar över avsiktslöst tänkande i ljuset av tre personer: Hannah Arendt, Adolf Eichmann och Sokrates. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 12 december 1961 dömdes nazisten Adolf Eichmann till döden. Det var en väntad, rentav given, dom. Men rättegången hade ändå varit rörig. Eichmann hade svårt att minnas vissa saker, som viktiga datum i krigsutvecklingen.Vad han däremot mindes kristallklart var sin egen karriär: de exakta omständigheterna kring varje framsteg. Han hade varit i Slovenien, men kom inte ihåg på vilket uppdrag. Han mindes bara att han hade fått bowla med landets inrikesminister.I polisförhören förklarade han noggrant varför det inte hade varit hans fel att han aldrig nått en högre befordran. Han skröt med sin felfria yrkesutövning inför mannen som frågade ut honom: en tysk jude och förintelseöverlevare.Eichmann var, enligt filosofen Hannah Arendt som bevakade rättegången, inte dum. Inte heller var han ond, i bemärkelsen driven av en diabolisk anda. ”Förutom en extraordinär omsorgsfullhet vad gällde hans personliga avancemang”, skrev hon, ”så hade han inga motiv över huvud taget.”Eichmann var ideologisk antisemit och visste mycket väl att han skickade människor i döden. Men han reflekterade inte så mycket över det. Han koncentrerade sig på att vara en felfri byråkrat. Kan vi förstå att en människa kan agera så, utan att drivas av ett brinnande hat?Ett större mysterium, tycker jag, är Arendts egen brist på känslomotiv. Hon var själv tysk judinna. Hon hade arbetat för en sionistisk organisation, internerats i koncentrationsläger och osannolikt nog lyckats fly. Att hon överlevde Förintelsen var en lycklig slump. Att hon förlorade vänner och släktingar behöver knappast nämnas.Det hade varit så rimligt om hon hade drivits av hämndbegär. Om hon hade idealiserat den unga staten Israel och fallit in i kören som beskrev Eichmann som en djävul. Men hon hade ingen sådan agenda. Hon ville bara förstå.Detta motiv blev svårt för hennes samtid att svälja. När hennes rapporter från rättegången publicerades utsattes hon för dödshot. Hon anklagades för att vara antisemit: för att ha beskrivit de judiska organisationernas avgörande roll för massmorden och för att ha fokuserat på Eichmanns personlighet istället för att bara förklara honom omänsklig.Påbudet om blind fördömelse är en begriplig reaktion på fruktansvärda händelser. Men det finns en motsättning mellan att fördöma och förstå. Det menar den judiska filosofen Judith Butler. Efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 insisterade Butler på att se händelsen i den historiska kontexten av israeliskt övervåld mot det palestinska folket. Kravet på fördömelse, menade hen, innebär ”en vägran att förstå, i rädsla för att kunskap bara kan relativisera och underminera vår bedömningsförmåga.”Butler blev hatad i sociala medier. Samma öde drabbade den rysk-judiska tänkaren Masha Gessen. Efter att hen hade utsetts till vinnare av Hannah Arendt-priset skrev Gessen en artikel som kritiserade hur den tyska minneskulturen tystar samtalet om övervåld i Gaza.”Det är oerhört svårt för människor att förstå att någon kan ha varit ens fiendes fiende men ändå inte en välvillig kraft. Ett offer men ändå en förövare. Eller vice versa”, reflekterade hen. I artikeln liknades situationen i Gaza vid ett ghetto. Stiftelsen som delade ut priset ville ställa in ceremonin. De tyckte att Gessen hade relativiserat Förintelsen.Jag undrar om Hannah Arendt själv hade kunnat vinna Hannah Arendt-priset under de premisserna.Men...