Den sista essän: Vi är alla nångångstans
Kåre Moberg var forskare, men när han drabbades av obotlig cancer var det i skönlitteraturen han sökte svar. Bland det sista han gjorde innan han dog i april 2025 var att skriva klart denna essä. Skådespelaren Erik Borgeke har läst in den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Zhuangzi, en av daoismens största tänkare, hade en dröm. Han drömde att han var en fjäril. När han vaknade funderade han över om det var han, som människa, som drömt att han var en fjäril, eller om det nu är fjärilen som drömmer om att han är en människa. Jag får kalla kårar av den tanken. Den har något feberaktigt och jagat över sig. Med skräckblandad förtjusning tänker jag: Kan man gå mer vilse än så här?Jag tror att denna rädsla för att vara vilse kommer sig av att jag har en mycket begränsad rumslig föreställningsförmåga. Om någon försöker beskriva till exempel ett torg eller en lägenhet, eller ge mig en vägbeskrivning, så villar jag bort mig redan efter den andra meningen. Detta har gett mig ett mycket dåligt lokalsinne. Om jag lämnar en plats och gör två eller tre svängar, så blir jag osäker på om jag hittar tillbaka.Sedan jag fick veta att jag lider av obotlig cancer, och att jag är tvingad att leva med en mycket begränsad tidshorisont, har min frustration över att inte hitta och ständigt villa bort mig, ökat. Om jag tidigare kunde se vilsegåendet som en möjlighet till nya erfarenheter, och i bästa fall, en möjlighet att vidga mina horisonter, är det nu mer förknippat med existentiell oro.Författaren Rebecca Solnit menar att det är först när vi tillåter oss att vara vilse som vi också gör det möjligt för oss att leva på riktigt. För dagens kontrollmänniskor, som stramt vakar över vilken riktning och kurs som deras liv ska hålla, är det ofta svårt att verkligen tappa bort sig. Detta begränsar deras horisonter och deras möjligheter att leva på riktigt. Ordet ” lost” har på engelska två betydelser: ”vilse” och ”förlorad”. I boken ”Gå vilse: En fälthandbok” skriver Solnit att även om båda innebär kontrollförlust, har de ett motsatt förhållande till omvärlden. När du förlorar något - en sak, ett minne, en vän - så försvinner det ut från vårt synfält eller vår uppfattning, och världen blir mindre. När vi istället går vilse så låter vi det obekanta träda fram och världen blir större än vår kunskap om den.Till skillnad från ordet ”lost”, som har en tveeggad betydelse, så finns det i det engelska språket två ord för det som vi på svenska har gett samlingsnamnet ”labyrint”. ”Labyrinth” och ”maze”. I sin förstnämnda betydelse så handlar det om en konstruktion som följer en förutbestämd stig. Den sistnämnda kan mer beskrivas som en irrgång med flera vägval och förgreningar.Redan under antiken fascinerade labyrinter människan, och de förekom ofta i myter och i religiösa sammanhang. Under medeltiden blev inomhus-labyrinter vanliga inslag som golvdekorationer i katedraler. De fungerade som symboliska pilgrimsfärder för de som, på grund av de rådande omständigheterna, inte kunde bege sig till Jerusalem.Trädgårdslabyrinter, med sina vilseledande irrvägar, förgreningar och återvändsgränder, blev populära som arkitektoniska inslag i slottsträdgårdar under renässansens och barockens Europa. Syftet var att på ett lekfullt och estetiskt tilltalande sätt ge sina gäster möjligheten att bege sig ut på upptäcktsfärd och äventyr, och att erbjuda dem en utmanande, om än något förvirrande och många gånger frustrerande, upplevelse.Solnit ser denna utveckling som ett exempel på hur människans relation till vandring har förändrats över tid; från religiös bot och kontemplation till rekreation...