Ge upp i dag – i morgon kan vara för sent
Samtiden säger att vi ska uthärda och aldrig ge upp. Men att alltid avsluta saker leder till tyranni, konstaterar David Wästerfors. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det går lätt i början, du nästan flyger fram. Musiken i hörlurarna lyfter dig, stegen känns självklara, skorna sitter perfekt. Marken liksom fjädrar när du springer din favoritrunda i kvarteret, på väg mot parken.Men efter ett tag blir andningen tyngre. Benen känns stumma, humöret förmörkas. Det här blir för tufft, du har överskattat dig själv, du måste ge upp.Men hur då, egentligen? Stanna och gå tillbaka – så nesligt och meningslöst. Stanna och vila – även det ganska nesligt. Det blir svårt att komma i gång igen, kanske omöjligt.Du känner igen motståndet och de dystra tankarna. Du biter ihop och härdar ut. Du fortsätter, fortsätter, fortsätter.En sådan här bild av kamp och envishet utgör en kontrast till bilden av att ge upp. Att ge upp gör oss sällan stolta eller malliga. Vi döljer gärna våra övergivna projekt och avbrutna löparrundor eller bäddar ned dem i fraser och lånade resonemang. ”Jag kände mig krasslig”, ”musten gick ur mig”, ”vädret slog om”, ”jag fick ett samtal”. Att ge upp brukar kräva en förklaring – en kulturellt tillgänglig ursäkt – vilket motsatsen inte alls kräver, alltså att lyckas, att fullfölja något.Hjältar i filmer eller spänningsromaner ger sig inte, däri ligger själva hjältestatusen. Motgångar infinner sig förstås, men till slut reser de sig. Men hjältarna blir tragiska om de helt saknar förmåga att i vissa lägen ta ett steg tillbaka och omgruppera. Att fortsätta slåss när slaget är förlorat blir ingen hjältesaga, bara ett kvitto på bristande ödmjukhet och realism.Vi säger väl aldrig ”hon är riktigt bra på att ge upp” eller ”att ge upp kan vara bra för dig”, men vi kan legitimera en avbruten strävan med att vi lärt känna våra begränsningar. Att tillåta sig ge upp i en prestationsorienterad kultur kan rättfärdigas precis så, som om vi förväntas finna en lärdom även i nederlaget, en tröstande liten vinst.Ungefär de här tankarna finner jag i den brittiske essäisten Adam Phillips bok ”On Giving Up”. Jag känner mig lite lurad av titeln eftersom bara den första texten handlar om att ge upp. Resten handlar om andra saker, till exempel om känslan av att vara vid liv eller om nöjet i att censurera sig själv.Adam Phillips är psykoanalytiker och förlorar sig naturligtvis i Sigmund Freud och psykoanalysens interna angelägenheter. På sidan 67 är jag nära att ge upp. Phillips tolkning av intrigerna mellan Freud och hans kronprins Carl Jung på det internationella psykoanalytiska förbundets kongress i München 1913 intresserar mig måttligt. Jag har andra olästa böcker i hyllorna. Varför ska jag lägga tid på just den här?Men skam den som ger sig. Jag fortsätter, fortsätter, fortsätter.Phillips lånar en aforism av Franz Kafka för att formulera vårt kanske vanligaste trick för att motstå frestelsen att ge upp. Vid en viss punkt, skrev Kafka, finns ingen väg tillbaka, ”och det är den punkten som måste nås”. Om vi bara lyckas avverka en så lång bit av löparrundan att vi lika gärna kan fortsätta – att vi hellre kan fortsätta, att det känns för sent att vända om – ja, då minskar risken för att vi kapitulerar. Vi kan med andra ord arrangera våra egna och andras handlingar så att frestelsen göms undan eller minimeras.Framgång består i att nå Kafkas punkt, att se till att bomma igen fönstren och stänga nödutgången. Men Phillips lyfter också fram det faktum att ”giving up” är tvetydigt. På svenska är den här tvetydigheten...