OBS

Händer 1: Handen sitter i hjärnan – och hjärtat

av OBS | Publicerades 6/1/2020

Hur ser en hand ut för någon som är van vid att betrakta händer ur alla olika synvinklar? Hör handkirurgen Hanna Frosts vindlande essä.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När man läser till läkare lär man sig handens plats är nedom armbågsbenet och strålbenet. Att handen är en förlängning av hjärnan och har en stor och viktig plats i känselbarken. Men vad man lär sig efter läkarutbildningen, är att handen har en egen plats i människans hjärta. När man ska lyssna på en babys hjärta kupar man handen över dess hjässa för att lugna den. I stetoskopet hörs hur babyns ökade hjärtslag saktar ner. Handen och hjärtat hörsammar varandra, redan under vår första dag. Med barnahänder klamrar vi oss senare fast vid vår systers hår och i vår fars armar. Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar, skriver Edith Södergran. Vid livets slut överlämnar vi våra döda i Guds händer. När Thomas Buddenbrook faller skriver Thomas Mann att: Hans händer, i de vita glacéhandskarna, låg utsträckta i en vattenpuss. Som handkirurg är det som om blodfläckarna inte går att tvätta bort. Inte handgripligen, för händer exsangvineras före operation. Varv efter varv av gummilinda viras runt armen för att pressa tillbaka blodet mot hjärtat innan blodet stängs av med en manschett på överarmen. Det går inte att se och akta alla små strukturer med kniven om patienten blöder. Händer är det första jag ser hos en människa, men många konstnärer verkar inte gilla dem. De göms i klädveck och bakom föremål. Det är talande att de mest underbart skildrade händerna är kriminella: Hades händer i Persefones lår i kejsarsalen på Villa Borghese i Rom, skulpterade av Bernini. Stenen är som hud, bara blekare. Nagelplanens rotation är perfekt, ringfingret lite snedare än långfingret. Marmorn återkastar ljuset över sträcksenorna. Manus på latin betyder hand. Likadant klingar sanskrits manus, som har gett upphov till engelskans man, isländskans manneskja, och vårt människa. Bildliga uttryck där hand står för en hel människa finns i många språk. Kungens hand; min högra hand. Ur latinets hand kommer ord som manuskript och manual. Tillbaka till Villa Borghese. I salen bredvid står Berninis Daphne. Hon står med händerna förtrollade. Ett bladverk i marmor är inympat på fingerblommorna, så tunt att solen silar genom det. Daphne flyr genom att förvandlas till ett lagerträd. Också vi flyr, bakom närmsta buske, ut i skogen, ner i trädgårdslandet. Vi dras till jord under naglarna, som om vi skulle kunna gräva oss in till kärnan där all längtan upphör och bli helt organiska. En ung kirurg gör våld på sig själv. Hjärtat bultar, pådrivet av ansamlat adrenalin. Med tiden blir vi lugna och metodiska. Vi smeker fram nerverna med kniven. Genom de kirurgiska lupparna framträder ett underhudslandskap. Fettpärlor glänser i ljuset. Vi lär oss laga det mjuka och det hårda. Till handkirurgen kommer händer som blivit krossade och hackade, skjutna, skurna, sågade och sprängda. Bitna, brända, stansade och smälta. Gräs och kvistar har jag hämtat ut när jag har opererat. Glas, porslinsskärvor, färg och trä. Kulor som inte är av silver. Spik som fastnat. Tandsten från stora hundar. Det som känns obehagligast för mig som handkirurg är märkligt nog det minsta ingreppet. Evulsio på latin. Urdragning av fingernaglar. En ny nagel växer ut på 60 till 180 dagar. På operationsavdelningen är patienten  fullt bedövad. Kirurgen lossar nageln längs ena sidan med skalpell, rullar ihop den som en madrass över nagelbädden, och skär loss den andra randen. Även operationssjuksköterskor som sett de mest förfärliga handskador kan välja att se bort. Smärtan är avväpnande, och det är också som om avnaglingen lämnar en medmänniska skyddslös. Livet är att välja, skriver Karl Vennberg i en älskad dikt, mellan betongmuren // och de sönderklösta naglarna. Avnaglad och vingklippt. Rut Hillarps Tristan rodde med Isoldes mors salvor...

Om Podcasten

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Ansvarig utgivare: Anna Benker