Hur ska vi förhålla oss till Skånes Atlantis?
Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-10-29.Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag – för Kristianstad lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund – eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara högst osäker – delar av den befinner sig under havsnivån och hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara värd investeringarna.Det slår mig att detta borde tas med i beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om Kristianstad – och därmed också mitt eget liv. Att den plats som varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten.I Karl-Ove Knausgårds roman ”En tid för allt”, där gamla testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för huvudpersonerna att ingen räddning finns – att syndafloden verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt landskap – de byar där de tidigare levt sina liv.Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den säger också något om havet och vattnet och dess symboliska betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig yta – ett över och under. Det gör havet till en distinkt geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under ytan hela tiden utom räckhåll – ofta också utom synhåll. I Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en berättelse ligga begravd på botten.Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman ”Två par systrar” från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet sakta till det normala. ”Det kära gamla vanliga hade läkts ihop lika sömlöst som en spegelbild på vattnet”, får vi veta. Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön en fysisk manifestation...