Ingeborg Bachmann och författarjaget
Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-05.Kan vi inte bara förbjuda författarporträtt på baksidesfliken av böcker? För vad fyller de där porträtten för funktion annat än att leda bort läsaren från texten? För texten, den är allt. I alla fall enligt den lära jag indoktrinerades i under mina studier i litteraturvetenskap.Författaren på porträttet jag just nu tittar på, är visserligen död. Men hennes liv har fascinerat många. Många som inte har läst en rad av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vet att hon levde tillsammans med författaren Max Frisch samtidigt som hon hade en kärleksrelation med poeten Paul Celan.Jag tror att hon hade instämt i min önskan om att bli av med den biografiska distraktionen i författarporträttet. För redan under sin livstid försökte Bachmann värja sig emot intresset för henne som person. När hon i slutet av femtiotalet inledde sina poetikföreläsningar vid Johann Wolfgang von Goethe-universitetet i Frankfurt hävdade hon omgående den litterära textens egenvärde med orden ”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”.Självklart skriver författarna utifrån sina egna erfarenheter. Så även Ingeborg Bachmann. Hennes älskare Paul Celans död gav eko i romanen Malina – vars jag-berättare förresten bor i exakt det område av Wien som Bachmann själv gjorde i mitten av fyrtiotalet och som beskrivs med orden: ”Ögonfärg brun, hårfärg blond, födelseort Klagenfurt”. Det låter som Bachmann själv – och i sin tredje poetik-föreläsning i Frankfurt – ”Det skrivande jaget” – går hon in på det problematiska med att introducera ett jag i en litterär text – eftersom det inte bara lockar till en biografisk läsning, utan också onödig identifikation: ”Vem har inte som sextonåring mött ett jag i en bok, i en dikt, misstagit det för författaren själv och själv nästan blivit detta jag”, säger hon.Möjligen var det för att undgå de biografiska tolkningarna eller de naiva läsningarna som hon i sin novellsamling Simultan – som blev det sista hon publicerade under sin livstid – övergick till tredje person. Kvinnorna i novellerna är gestaltade med en samtidig närhet och distans som underminerar en biografisk läsning, vilket översättaren Linda Östergaard fångat elegant i den svenska översättningen.Novellsamlingen ingick i det stora prosaprojektet Todesarten (Sätt att dö) dit även Malina räknas. Men formen och tilltalet skiljer sig. Todesartenprojektet avslutades ironiskt nog inte – eftersom hon avled i sviterna av en eldsvåda hemma i lägenheten i Rom år 1973. Den tyska kvällspressen konstaterade krasst att det var som om hon författat sin egen död – de var fortfarande inne på att tolka henne biografiskt.Kanske var det uttryck för en tidsanda då en kritikerkår generellt förminskade kvinnliga författare. Det fick även Bachmann erfara. Detta trots att hon hävdat textens egenvärde, problematiserat det litterära användandet av pronomenet ”jag” och med hänvisning till en av den tyska modernismens viktigaste texter om estetik också grubblat över språkets förmåga att överhuvudtaget kunna beskriva verkligheten. I sin första Frankfurtföreläsning citerar hon ur Hugo von Hofmannsthals Lord Chandos brev.I detta fiktiva brev skildras den moderna människans språkkris som resulterar i oförmågan att beskriva verkligheten i ord. De abstrakta orden faller sönder...