Ismail Kadaré var dubbeltydighetens mästare
Han var Albaniens mest kända författare och ofta Nobelpristippad. Ann Lingebrandt återvänder till Ismail Kadarés författarskap, som utgjorde en litterär balansgång med livet som insats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-07-04.Jag hade precis tagit mig ur sängen efter en kraftig matförgiftning när det var dags för besöket vid resans tänkta höjdpunkt. Jag befann mig i Gjirokastër, den albanska bergsstaden som klädd från topp till tå i sten klamrar sig fast på branta sluttningar. Kullerstensgränderna är trånga och slingrande, med höjdskillnader som känns svindlande åtminstone för en blek konvalescent med darriga ben. Det handlade om några hundra meters promenad, men jag var tvungen att vila vid vart och vartannat steg innan vi var framme. Där var det, stenhuset som hade fört mig till Albanien: författaren Ismail Kadarés barndomshem.I Kadarés uppväxtroman ”Krönika i sten” görs den uråldriga staden själv till huvudperson. Medan ockupanterna avlöser varandra i krigets 40-tal pågår trots allt en vardag i staden och genom barnets vidöppna blick får allting liv, från den missnöjda vattenbrunnen till flygplanen som uppsvällda av bomber cirklar över husen. ”Att se! Vilken oförklarlig förmåga!” utropar den unge berättaren förundrat. Och författaren gör allt för att också läsaren ska se. Även liken som staplas på gatstenarna.Det var trollkraften i Kadarés berättande som drog mig till Gjirokastër och till det hem som tecknats så kärleksfullt och smått skräckinjagande i ”Krönika i sten”. Nu fanns det väl inte så mycket litterär magi kvar i de nymålade vita väggarna i huset som precis renoverats och gjorts om till museum. Även om brunnen ännu fanns där hittade i alla fall den här svimfärdiga besökaren betydligt mer stoff för fantasin i staden runtomkring, med de höga fortliknande ottomanska palatsen, de skymningsfärgade bergen och korparna som kretsade ovanför det medeltida slottet.Inte särskilt många stapplande steg från Kadarés barndomshem ligger huset där Enver Hoxha Albaniens envåldshärskare under fyra decennier, föddes. Också det ett museum, som paradoxalt nog har bevarat betydligt mer av den rustika historiens suggestionskraft.Kadaré var fortfarande ett barn när Hoxha kopplade sitt järngrepp om landet. Förtryckets villkor kom att kasta sin skugga över hans författarskap. Själv lämnade Kadaré Albanien och flyttade till Paris, mitt under kommunismens upplösning 1990.En av de frågor man inte kan låta bli att ställa sig när man läser Ismail Kadaré är hur en författare kan verka i en diktatur. Inte minst en diktatur som Albanien, länge Europas mest isolerade land, som brutalt kvävde all opposition. Var det den internationella berömmelsen som skyddade Kadaré? Någon slags lojalitet från Hoxhas sida med en son av samma barndomsstad? Eller räddades han av de eftergifter han såg sig tvungen att göra i överlevnadens namn?Kadaré företog en litterär balansgång med livet som insats. Han blev en dubbeltydighetens mästare, en allegorins virtuos som tog historien till hjälp för att spegla sin egen tids, och alla tiders, maktspel. Och något så paradoxalt som en författare som både kunde porträttera despotin med skoningslös klarsyn och vara regimens gunstling. Hela hans författarskap kan beskrivas som en kamp mellan totalitarismens tvångsföreställningar och fantasins frihet.De konstnärliga kompromisserna är uppenbara i storsatsningen ”Den hårda vintern”, som handlar om Albaniens dramatiska brytning med Sovjetunionen 1961. Det är en berättelse som vill skapa en god spegelbild för diktatorn och den skäms av ett glorifierat...