Judarna lyser med sin frånvaro i Litauen
Förintelsen i Litauen var ett skoningslöst mördande med stor medverkan från lokalbefolkningen. Karin Brygger ser hur försöken att skriva historien sätter frågan om minnets på sin spets. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I mitten av Demokraternas torg i Kaunas, Litauen, växer grågrönt gräs på en rektangulär upphöjning. Man ser knappt detta försök till levande växtlighet längre för resten av denna en gång så ödesdigra plats är idag inget annat än lerig parkering framför en enda ljuspunkt, livsmedelsbutiken. Under tre månader 2017 delades 9200 plastpåsar märkta med orden ”till vänster” ut i butikens kassa. 17 412 påsar märkta ”till höger” blev också de utdelade till butikens kunder.Vilken plastpåse man gick hem med var slumpmässigt. Höger eller vänster. Vänster eller höger.Förutom den spöklika undertonen i detta ”till vänster/till höger” var varje påse märkt med ett nummer. Elever i skolan bredvid hade skrivit dit dem under handledning av konstnären Jenny Kagan. Varför? Varför gör konstnärer så underliga saker?Kanske för att barnen med sina egna händer skulle ställa frågan hur minns vi egentligen? Nummer fördes trots allt under skrivandet in också i muskelminnet på dessa levande barn. Nummer som sedan skulle sorteras av den som packade upp sina varor och antingen ställde sig frågan: vad betyder detta? Är detta en människa –Eller som med vana händer knölade ihop skräpet utan att lägga märke till att någon som sedan länge inte finns just besökt dem, i form av en enkel tuschanteckning.Att skriva historia, hävdade Walter Benjamin, är inte bara är att återvända till det förgångna, vördnadsfullt och med syfte att beskriva det ”så som verkligen var”. Nej, när det gäller historiseringen av katastrofer måste det finnas en vision för minnet, en vision om att det på något vis ska kunna sättas i rörelse - eftersom en katastrof kan tränga fram när vi minst anar det. Vi är en smula bättre rustade om vi redan är hemsökta av tidigare katastrofer.Att läsa, skriva, berätta, minnas och att skriva historia är således en form av krisberedskap. Historien är förstås aldrig ett facit men den kan vara, som Benjamin menar, ett slags brandvarnare.Under andra världskriget ockuperades Litauen först av Sovjet. När tyskarna 1941 därpå invaderade började judeförföljelserna snabbt. 95 procent av landets judar kom att mördas, samtidigt som ett aktivt motstånd pågick i Vilnius ghetto och i skogarna omkring. Litauens befolkning bär en efterhängsen skuld: de lät sina judiska grannar marschera ut i skogarna och det var ofta litauer som genomförda massavrättningarna. Vandrar man in i en glänta under den trötta litauiska solen kan man alltså råka vandra rakt över en massgrav, över ett fasansfullt brott.Samtidigt pågår idag arbetet med att återuppbygga judiskt minne i det land vars huvudstad en gång kallades Lilla Jerusalem. Men några judar hittar man inte i första taget. Milda Jakulytē-Vasil vid Lost Shtetl-museum har kartlagt både massgravar och förlorade shtetl, de små, typiskt judisk dominerade samhällena. Hon har tecknat in dem på kartor som är förvillande lika: de symboler som märker ut antingen en shtetl - eller massmord överlappar. Det historiska landskapet är således pepprat med bevis för såväl judiskt liv som judisk död. Och nu?Idag finns inga shtetl kvar. Men byar som i bästa fall har en övervuxen judisk begravningsplats finns. Bredvid begravningsplatsen i Šeduva står nu nybyggda Lost Shtetl museum. Arkitekturen hänförande modern: som hade ett rymdskepp landat på landsbygden...