Långessä: Att nå fram till världen – om den smärtsamma längtan efter att få leva fullt ut
Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 30 september 2019.Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse.Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi – men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet?Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat.Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd.Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, ”först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära”.Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok ”Jag och Du” från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg.Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag somsäger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den – men först när den blir ettDu inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.Om Det-världen skriver Buber: ”Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet.” Han skriver: ”Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.”Det skriver han, och det var det jag hade insett.Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här – en gåta...