Låt oss öppna våra blad som blommor – John Keats självupplösande poetik
Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy’s Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa: Jag färdats kring i mången gyllne traktoch skådat månget praktfullt kungarikeoch öar västerut förutan likedär barder böjt sig för Apollos makt. Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.Men vad är det för resor han talar om?Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman’s Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten. Och mången skön berättelse jag hördeom mörkögde Homeros och hans länder,men fick först andas doften av hans strändernär Chapmans starka stämma dit mig förde. Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean: Det var som när en stjärnskådare fårsyn på en ny planet på himmelen,eller som Cortez när hans örnblick nårut över Stilla havet, och hans mäni vild förväntan runt kring honom ståri tystnad på ett berg i Darien. Strax...