Människan är en bunden bindare – Giordano Brunos magiska renässansfilosofi
Den mångbegåvade renässanstänkaren Giordano Bruno brändes på bål för sina kätterska idéer. Filosofen Jonna Bornemark tittar närmare på ett av hans magiska verk Om band i allmänhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad: 2019-10-29.Magi är något som många av oss förknippar med barn- och populärkultur, med tillbehör som trollspön, formler och trolldrycker som gör det möjligt att bryta mot naturlagarna. Eller så kanske vi får någon vag tanke om förvetenskapliga, vidskepliga försök att kontrollera naturen med besvärjelser. Men frågan är om vi alls vet vad magi är för något. För sällan går vi tillbaka till texter från den tid då magin var en central del av vår förståelse av världen. Sällan går vi till källorna.Därför bör vi ta vara på chansen när den kommer, som när ett intellektuellt spänstigt förlag som Eskaton ger ut Giordano Brunos text ”Om band i allmänhet”, i fin översättning från latin av Gustav Sjöberg. Texten är från 1590-talets början och antagligen det sista Bruno skrev, innan han brändes på bål tio år senare.En första genomläsning kan dock kännas mycket förvirrande. Vad är egentligen detta ”band” han pratar om? Temat verkar pendla mellan politik, kärlek, statsförvaltning, sedvänjor, metafysik, etik och religion.Att ”binda” tänker vi ofta på som något konkret, vi binder böcker och midsommarkransar. Men vi talar ju också om familjeband och om att binda ett abonnemang, och då börjar vi närma oss det som Bruno är ute efter; det som gör att han både kan tala om hur populistiska politiker kan tillskansa sig makt och om kärlekens villkor.För allt detta handlar om relationer som präglas av bindande. Det är band som kan vara både gynnsamma och destruktiva. ”Vi har ett starkt band,” säger vi. Men också: ”Jag känner mig bunden.”Dessa relationella band väver samman något. Knyter ihop det ena med det andra. Och sådana knutar är av avgörande betydelse; de gör vissa saker möjliga och andra omöjliga, de stakar ut en viss framtid.Bindandet har inte bara, som man kanske kan tro, att göra med medvetna beslut, utan tycks vara en del av hela vårt sätt att vara. Genom synen, menar Bruno, blir vi bundna till former och rörelser, som när vi attraheras bröstens rundning eller ett schysst dansmove. Genom hörseln kan vältalighet, en överraskande vändning eller en ilska vi delar strömma in i oss och binda oss till sig.En modern människa kan fråga sig vad detta superbegrepp, som användas på så många olika typer av fenomen, fyller för funktion. Vi är ju vana vid att dela upp och skilja saker från varandra, inte betrakta dem utifrån en och samma princip. Men kanske kan Brunos renässansfilosofi med magiska inslag, hjälpa oss att förstå ett i vår tid alltför välkänt fenomen, nämligen det som brukar kallas post-sanning och alternativa fakta.Intellektet, menar nämligen Bruno, har en vana att binda oss till uppfattningar och sedvänjor, men också till förnuftet. Skillnaden mellan uppfattning och förnuft är att den förra har dolda motiv, till skillnad från förnuftet som är öppen med sina orsaker. När vi blir bundna så blir vi inte det per automatik av det goda, utan av uppfattningen av det goda. Det viktiga för bindaren är därmed inte att säga det sanna eller goda, utan det som den som ska bindas uppfattar som sant eller gott.I samma anda beskriver Bruno ganska krasst vad som kan vara viktiga tekniker när man ska binda något, till exempel att man binder någon starkare om denne rycks bort från andra band. Något varje sektledare vet. I sådana passager har texten starka likheter med Machiavellis Fursten, som publicerades...