Metaforen – en flykt från livets kaos
Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som man tror. Poeten och kritikern Anna Hallberg funderar över metaforen som trygghet och flykt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-02-03.Vad hjälper när ingenting gör det? När det är sönderslaget och förtvivlat och en människa inte kommer tillbaka. Någonsin.Att gå hjälper, litegrann. Annika Norlin har skrivit en fin novell om det, som heter just ”Gå” och handlar om en kvinna som förlorat sitt barn. Hela novellen går hon, från Gällivare till Östersund, sen åker hon tåget hem. Då är novellen slut.En annan variant är att låta munnen gå. Prata och prata och prata, tills man en dag hör vad man säger. Då kan man lämna terapirummet och gå ut.”Vårt behov av att berätta blir särskilt tydligt när kontinuiteten i levandet på något sätt är bruten, som exempelvis vid allvarlig sjukdom eller förluster av olika slag.” Så skriver psykologiprofessorn Gudrun Olsson och fortsätter: ”Berättelsens funktion kan vara att överbrygga klyftan mellan det vanliga, vardagliga, vanan om man så vill, och det extraordinära, oväntade, oförutsägbara. Berättelsen och metaforen har något gemensamt. De är båda brobyggare.”Gudrun Olsson har skrivit en bok som heter ”I metaforernas landskap” och hon berättar att hon skrev den just efter en kris, när hennes livspartner sedan trettio år avlidit. Då kom metaforerna till undsättning. Bilderna. Broarna. Berättelsen läkte ihop kontinuiteten som gått itu.”Jag såg det med egna ögon”, är ett uttryck som är till för att befästa sanningshalten. Det som är sett väger alltid tyngre än det som är sagt, och när vi ska förklara vad vi menar illustrerar vi för att resonemanget ska bli tydligt. Bilden lugnar och stabiliserar, den erbjuder en platå att vila och mötas på. Och det är väl bra? Så varför tjurar så många poeter när det kommer till just metaforen?Den rumänske efterkrigspoeten Paul Celan är en av dem som varit mest kritisk. Han menade att metaforen leder bort läsaren från diktens komplexitet. Allt i dikten spelar roll, och att bara lyfta ut och låta sig bäras av metaforen ger en instrumentell och schablonmässig läsning.Den svenske poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit om ”Celans ofta omtalade metaforkritik – en kritik som han i viss utsträckning delade med konkretister och konceptpoeter” och förklarar hur vi använder metaforen ”för att försvara oss mot dikten”.Men Celans poesi är full av bilder, det är bara det att de inte fungerar så som metaforer brukar.Jag ska ge er ett exempel så ni själva får höra hur det kan låta. Så här skriver han i diktsamlingen ”Ljustvång” i Anders Olssons översättning:Väderkänsliga hand,träskpölen visar den vägen. Luminiscens. Den som nu trampar på torvorgelns bälgar, en-bent, hanvinner en starkstråleförlust.Det är alltså en träsktrampande men samtidigt känslig dikt där det kalla ljuset ”Luminiscens” skiner ensamt i mitten. Ljud och rytm är sammanlänkande i ett motstridigt kraftfält av vinst och förlust, svaghet och framåtrörelse, och bildernas associationer smittar av sig på varann. Det är helt enkelt en dikt där språnget från sakled till bildled inte är så självklart. ”Metaforens bro”, som Gudrun Olsson talade om, saknas.Ordet metafor betyder ”bära över”, det är den överföringen Celan protesterar mot. Stanna vid dikten. Ta emot dess egenheter och särskilda nycker. Fly inte verklighetens kaos, se det skarpare och bättre. Föreställer...