Mrs Dalloway blir kysst – och ögonblicket varar hela livet
Virginia Woolfs endagsroman Mrs Dalloway är en verklig klassiker. Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över sin favorit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det med Mrs Dalloway? Hur kommer det sig att jag bara måste återvända till henne gång på gång, år efter år, att jag tvingar alla mina studenter att läsa om henne och aldrig kan hålla litteraturvetarens förväntade distans utan bara måste förklara för alla som vill eller inte kan undgå att lyssna att hon finns i min absoluta favoritroman?Boken om henne handlar ju inte alls om något häpnadsväckande: en dam promenerar runt i London och ordnar en fest, samtidigt som en krigsveteran, skadad av första världskrigets skyttegravshelvete långsamt rör sig mot sitt självmord i samma stad. Och Mrs Dalloway är inte alls som jag – hoppas jag! Hon är snobbig, konservativ, dömande, arrogant – och inte helt lätt att tycka om. Trots att andra möjligheter fanns har hon valt det säkra livet och gift sig med en lagom ointressant man som gett henne en trygg position i samhällets societet. Själv broderar hon, handlar blommor, arrangerar fester och är – som hennes gamla kärlek Peter syrligt säger – en perfekt värdinna. Ytlig och lätt att glömma, med andra ord.Så varför gör jag inte det?Ja, grejen med Clarissa Dalloway är väl just att hon påminner mig om att den sorts människor som jag just beskrev faktiskt inte existerar: de ytliga, ointressanta, de som inte lämnar några spår. Vi bara tror att de finns. Virginia Woolfs mästerskap ligger i hur hon skriver fram den mänskliga erfarenheten, i all dess komplexitet. I Clarissa Dalloway får jag tillgång till en hel människa – på ett sätt som jag faktiskt inte kan få i verkliga livet. För porträttet av Clarissa tecknas inte bara genom hennes eget medvetande utan genom alla dem hon möter, de som känner henne väl och ser henne genom alla hennes tidigare, yngre versioner, och de som flyktigt korsar hennes väg på gatan.Virginia Woolf struntade blankt i sin samtids förväntningar på hur en roman skulle skrivas. I stället gjorde hon som Clarissa själv: kastade sig ut i den vackra Londonmorgonen och lät läsaren följa med i livet som ständigt pågår – överallt. Så byter romanen perspektiv utan förvarningar, från den promenerande Mrs Dalloway till hennes gamla pojkvän Peter Walsh – som just kommit tillbaka till London från att ganska mediokert ha tjänat det brittiska imperiet i Indien – till ungdomskärleken Sally Seton som blivit Lady och fembarnsmor, till butiksinnehavare, gatuförsäljare och nyfikna flanörer. Och så ger den perspektivet till den svårt sjuke Septimus Smith och hans förtvivlade fru Lucrezia, för att låta det gå tillbaka till Clarissa – och vidare igen. Hon tänker på dem alla och på sig själv – medan de i sin tur betraktar henne – och tänker på sig själva.Allt är relativt: tid, plats, minne, identitet – och människans sinnen och psykologi gör en objektiv upplevelse av världen omöjlig. ”Hon ville inte längre säga om någon människa i världen att hon eller han var det eller det [.…] ville inte säga om sig själv: jagär det eller det” tänker Clarissa. För dum är hon inte, hon vet: allt är i flux. Det enda vi verkligen har är ögonblicket, vårt här och nu. Berättelserna, före och efter-tankarna, den skenbara logiken skapar vi själva. Men det är ögonblicken vi minns, synintrycken, dofterna, ljuden, mötet med den andre.Ögonblick. Ordet återkommer genom romanen – i Eva Åsefeldts översättning hela femtiofyra gånger. För Woolf är det nämligen inte ett ord bland andra, inte en neutral beskrivning av en flyktig stund, utan centralt för hela hennes förståelse...