OBS

När Houellebecq blir ett med Schopenhauer

av OBS | Publicerades 5/13/2020

Stora delar av Michel Houellebecqs litteratur kan läsas som en gestaltning av grundstämningen i Arthur Schopenhauers filosofi. Helena Granström tittar närmare på deras släktskap.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den franske författaren Michel Houellebecq möts av påståenden om sin prosas konstlöshet, svarar han med ett citat: Det första och praktiskt taget enda villkoret för god stil är att ha någonting att säga. För en författare med större intresse för idéer än metaforik är en sådan utsaga förstås lätt att ta till sitt hjärta - men den är långt ifrån den enda grunden för Houellebecqs djupa frändskap med 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer. Tvärtom: Faktum är att Houellebecqs författarskap till stora delar kan läsas som en illustration av Schopenhauers filosofi - eller snarare, en gestaltning av dess grundstämning. Människan må utmärka sig genom sina intellektuella och känslomässiga förmågor, men resultaten av hennes strävanden skiljer sig inte nämnvärt från djurens: hon föds, hon fortplantar sig eller misslyckas med att fortplanta sig, hon åldras, hon dör. När lyckan ändå infinner sig är det oförhappandes, till synes slumpartat: Den kommer, skriver Schopenhauer i boken Aforismer om levnadsvishet, i regel objuden och oanmäld, av sig själv och utan krus; [] ofta nog av de obetydligaste och futtigaste anledningar, under de mest vardagliga omständigheter. Lyckan är ingenting mindre än ett känslans mirakel, och hos Houellebecq utgör kärleken det främsta exemplet - den som, med en fras ur romanen Serotonin, tillåter oss att omvandla vår jordiska tillvaro till ett uthärdligt ögonblick, och som förresten kanske är det enda sättet att åstadkomma det på. Och känslan bär inte bara upp det enskilda livet, påminner Houellebecq i sin poetiska metodförklaring i boken Hålla sig vid liv, utan också litteraturen; endast känslan kan varsebli tingen i sig; att förmedla denna varseblivning är poesins mål. Förnuftet, skriver han tio år senare i en brevväxling med den franske filosofen Bernard-Henri Lévy, har aldrig hjälpt honom skriva en enda rad; under hela hans liv har förnuftet inte gjort något annat än att plåga honom med sina slutsatsers nedslående karaktär. Spåren av Schopenhauers tänkande i Houellebecqs texter är tydliga ned till formuleringsnivå: Nuet, skriver Schopenhauer i sitt berömda ungdomsverk Världen som vilja och föreställning, är som ett mörkt moln över en solig slätt. Det förflutna, konstaterar Houellebecq i romanen Underkastelse, är alltid vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör ont, det är bara nuet som man tvingas bära med sig som en plågsam böld mellan två oändligheter av fridfull lycka. Att det förhåller sig så beror, skulle Schopenhauer hävda, på att minnet presenterar världen för oss på ett objektivt sätt, befriat från jagets begär; det framställer världen så som vi skulle uppleva den också i nuet om vi bara förmådde frigöra oss från vår egen vilja. Det är en tankegång som går att följa ännu längre, ända till Schopenhauers beskrivning av livet som helhet som en meningslöst besvärande episod i icke-existensens lycksaliga ro. Hela livet som en rätt anstötlig fridstörning, alltså - och det är ju också just för sina tankar om tillvaron som ett utdraget lidande som den tyske filosofen blivit känd. För Schopenhauer är njutning i princip bara en tillfällig lindring av känslan av brist, och så snart som ett behov blivit tillfredsställt anmäler sig nästa. Den smärta vi drabbas av kommer vi att erfara på nytt varje sekund av varje dag så länge den består, medan den lycka som tillfaller oss snart kommer att smälta in i bakgrunden så att vi inte lägger märke till den mer. Av detta följer att den största njutningen - det vill säga, den största befrielsen från lidande - i viss mening skulle vara att inte erfara något alls. Men idén om lidandet som primärt för mänsklig erfarenhet får också konsekvenser...

Om Podcasten

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Ansvarig utgivare: Anna Benker