När västvärldens glashus krackelerar
Vad hände med västvärldens framgångssaga? Hur kunde det bli så här? Dan Jönsson läser en ambitiös dansk bok som försöker ge svar på frågan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den norska teveserien ”Exit” från 2019, som bygger på intervjuer med några män i Oslos fartblinda finansvärld, finns en märklig scen där en av huvudpersonerna, hög på kokain som vanligt, ställer sig upp för att hålla välkomsttalet på en fest i familjens flotta sommarhus. Han börjar talet med en fras på engelska: ”The arc of the moral universe is long, but it bends towards justice” – alltså ungefär ”universums moraliska båge är lång, men den sträcker sig mot rättfärdigheten”. Sedan följer ett självkritiskt uppkok på diverse vänsterliberala klichéer som gör de fina gästerna alltmer konfunderade och illa till mods, tills talaren hastigt bryter spektaklet och förklarar alltihop som ett lyckat skämt. Innan avsnittet är slut kommer han både att ha begått ett mordförsök och skjutit sig själv i huvudet. Frasen om moralens båge har en lite oklar upprinnelse, men den blev berömd när Martin Luther King plockade upp den i ett tal strax före sin död, och kanske ännu mer när USA:s dåvarande president Barack Obama strax efter sitt tillträde 2009 lät brodera in den i en golvmatta i Vita husets ovala rum. Den är alltså så nära man kan komma en den liberala världsordningens och framstegsoptimismens offentliga trosbekännelse – men ingenting av denna undertext kommer förstås till ytan i teveserien, lika lite som att scenen på den där sommarverandan dessutom egentligen är en parafras på en scen i Bret Easton Ellis klassiska yuppieroman ”American Psycho”, där huvudpersonen Patrick Bateman under en middag på rent djävulskap ställer sig upp och håller ett liknande, moralsvamlande politiskt brandtal som får sällskapet att vrida sig på sina stolar av nervöst obehag. Sensmoralen i de här scenerna är förstås nästan övertydlig: alla vet vi att de här människornas livsstil i verkligheten drivs av helt andra principer än etik och rättvisa. Det ligger givetvis en sanning i det – samtidigt som denna sanning kanske också riskerar att skymma något som är större. Som den danske journalisten och författaren Rune Lykkeberg skriver i sin stora, ambitiösa bok ”Vesten mod vesten” kan det vara lätt, när vi betraktar finanskulturen så där på moraliskt avstånd, att glömma bort att det är yuppiekulturen, med alla dess exklusiva statusmarkörer, som har gått segrande ur de senaste decenniernas kulturkamp och att den bär en stor del av ansvaret för att vi nu befinner oss där vi befinner oss – nämligen nästan bokstavligt talat i ett glashus, där varenda sten vi kastar egentligen borde orsaka ideologisk förödelse. Men av någon anledning verkar det som om klirret från de spruckna rutorna inte hörs in till oss. Kanske ljuden verkar för avlägsna för att vi ska bry oss om dem; kanske misstar vi dem för något annat – för krig och andra olyckor ute i periferin, eller sabotage utifrån. Men det kan ju faktiskt också vara så att det inte är stenarna, utan glashuset som är problemet. Den tyske filosofen Peter Sloterdijk har liknat den västerländska civilisationen vid ett ”kristallpalats”, en luftkonditionerad bubbla som kapslar in de rika delarna av världen i en hypersfär av ekonomisk och fysisk säkerhet. Väggarna i detta globala kristallpalats är ofta osynliga inifrån, men desto mer ogenomträngliga sedda från utsidan – som från andra sidan Medelhavet, eller USA:s mur mot Mexiko, eller från något av Stadsmissionens härbärgen för den delen. För oss på insidan går det i princip att leva ett helt liv och resa över hela världen utan att behöva lämna kristallpalatset. Dess glaskupor och glasarmar finns där vi behöver dem, och följer oss, och våra pass och våra pengar, dit vi vill. Åtminstone har det varit så ända tills nyligen...