OBS

Norr skriver tillbaka – postkolonial vändning i svensk poesi

av OBS | Publicerades 4/30/2020

Från Sápmi skrivs poesi som gör upp med den svenska kolonialmakten, men Elin Grelsson Almestad ser liknande metoder användas när den exploaterade och negligerade landsbygden får ny lyrisk kraft.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad innebär det att skriva på förtryckarens språk? Hur gör du motstånd mot det språket om du samtidigt är fångad i det? Det är återkommande frågor i den postkoloniala litteraturen och dess teoribildning. Frågorna springer både ur erfarenheter av att rent bokstavligt skriva på den forna kolonialmaktens språk, men också utifrån att mer metaforiskt behöva kämpa för sin egen röst och berättelse, utan att se sig själv genom maktens blick. En sådan kamp kan handla om att beskriva verkligheten bortom den ekonomiska och kulturella maktens centrum. Det har länge talats mycket om postkolonialism med exempel från runt om i världen, men den skrivs också inom den svenska litteraturen. Under slutet av 2010-talet stakades det ut en decentraliserad och dekolonial riktning inom svensk poesi, med fokus på Sápmi, glesbygden och exploaterade naturområden i Norrland. Det är en riktning inom poesin där språket inte längre tillhör förtryckaren, utan där språket i stället utgår ifrån det rurala, det koloniserade, där dikten skrivs utifrån den förtrycktas blick eller använder sig av maktens språk för att dekonstruera det. 2018 tilldelades Linnea Axelsson det prestigefyllda Augustpriset med diktverket Aednan. I sitt 760 sidor långa poetiska epos berättar hon om två samiska familjer från 1900-talets början fram till idag. Röster från Ristin, Lise, Sandra och andra familjemedlemmar vittnar om hundra år av svensk kolonialpolitik; från den stängda gränsen till Norge vid 1900-talets början fram till den tio år långa nutida processen mellan Girjas sameby och den svenska staten om förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter på samebyns renbetesområde. Blicken i dikterna är ofta riktad mot kolonisatören: svensken och dennes okunskap och ointresse av att lära sig om delar av sitt eget lands historia. Men blicken riktas också inåt. Den berättar om det ituslitna jag som uppstår när du inte tillåtits vara hel, när du lärt dig att skämmas över och dölja ditt modersmål och vad det gör med en människa när ursprunget förtrycks. Hur slår man sönder ett folk ett land _ Varför har jag alls fått för mig   Att allt någon gång varit ett och lika   _   Och inte såhär brustet   som jag själv alltid varit   _   Ändå vandrar jag här En annan möjlig väg att inte tala förtryckarens språk är att dekonstruera det, något som poeten David Vikgren arbetar med i sin nionde diktsamling Materialvägensägen (2019). Begreppet materialvägen i titeln syftar till de stigar som rallarna trampade upp under arbetet med järnvägen i nordligaste Sverige. Dikterna tar det politiska språket kring den samtida glesbygdens bristande samhällsservice och dess exploaterade naturresurser och vänder och vrider på det, bryter ner det tills bara ett skärskådat nonsens återstår. Eller som juryn skrev när diktsamlingen nominerades till Sveriges radios lyrikpris:  Regionalpolitisk rappakalja mals ned till sjungande språkslagg i ett explosivt vittnesmål om exploateringen av glesbygden. Vikgren, uppvuxen i Övertorneå vid riksgränsen mot norra Finland, använder sig av upprepade symboler såsom den avvecklade vårdcentralen och den öde shoppinggallerian i dikterna. Runt dessa rör sig gestalterna Råttan, Krokodilen, Bolagstopparna och Ungkarlen som försöker överleva, exploatera eller flytta som de tre enda möjliga alternativen i de glesbefolkade orterna starka på naturresurser men tömda på samhällsservice. Ett annat alternativ än de tre visar dock David Väyrynen på i sitt debutverk Marken (2017). Med rötterna djupt försjunkna i Malmbergsfältens vardagssamtal och tradition av arbetarrörelsens och laestadianismens tal och predikningar kläs makten de södra centralorterna av i sin fåniga nakenhet...

Om Podcasten

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Ansvarig utgivare: Anna Benker