Norrmännen förstår att havet ger blanka fan i oss
Nationalkaraktär är ett både omodernt och tvivelaktigt begrepp. Men det gör det ju inte tråkigare att prata om. Fredrik Sjöberg funderar på vad norrmännen kan lära oss om naturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017.På den tiden, runt förra sekelskiftet, när utvandringen till Amerika ansågs vara Sveriges enskilt största bekymmer, tillsattes den så kallade Emigrationsutredningen, ledd av statistikern Gustaf Sundbärg. Utredningen pågick under flera år och publicerades i ett 20-tal volymer, och den av alla dessa böcker som har det högsta underhållningsvärdet är en kortare bilaga, som utkom 1911, med titeln Det svenska folklynnet. Den kan rekommenderas, nu när svenskheten åter är på tapeten.Den gode Sundbärg är inte nådig. Svenskarna bedöms vara värdelösa på det mesta. Veka och lättlurade. Endast på ett område är den typiske svensken överlägsen alla andra, och det är i sin kärlek till naturen. Anledningen sägs vara att Sveriges naturlandskap är så idylliskt och inbjudande. Friskt och fagert. Danskarna, år sin sida, påstås vara komplett ointresserade av sin trista omgivning, och är sålunda större människokännare, psykologiskt djupsinniga rent av.Ja, och så norrmännen. En känslig fråga. Det här var bara några år efter unionsupplösningen, och relationen var ännu aningen ansträngd, så Sundbärg nöjer sig med iakttagelsen att naturen i Norge visserligen är majestätiskt imponerande, men lika fullt frånstötande och beklämmande. Om detta har påverkat norrmännens nationalkaraktär, och i så fall hur, det får man räkna ut själv. Och alltihop är förstås ganska fånigt, som så mycket annat från den svulstiga nationalismens glansdagar, men ändå; minnet av dessa muntra fördomar flöt upp någonstans ifrån då jag läste den till svenska nyligen översatta Havsboken, av Morten Strøksnes. Det var något med själva naturskildringen.Havsboken undandrar sig varje säker genrebestämning, men i grund och botten är det fråga om en fiskehistoria. Två halvgamla män av norsk lantras, författaren själv och hans kompis Hugo, bestämmer sig för att åka ut på sjön och fiska. Sjön i fråga är dock inget näpet sommarvatten med näckrosor och nakenbadare, utan Vestfjorden, uppe vid Lofoten, och fisken de agnar sin krok för är inte precis någon av övergödning apatisk abborre, utan en haj, en håkäring, ett mytomspunnet monster som kan väga många, många hundra kilo. Långt där nere, i mörkret.Hugo, som är konstnär av den där obetalbara sorten som ställer ut balsamerade kattkadaver på Venedigbiennalen, bor i en sedan länge nedlagd fiskstation där uppe, ett kråkslott på tvåtusen kvadratmeter som han försöker bygga om till ateljé och festlokal för deltagarna i torskfiske-VM, vilkas fylleorgier också de är majestätiskt imponerande – samt frånstötande. Och beklämmande.Författaren, som är berömd reporter och essäist, reser upp från Oslo en julidag när väderleksrapporten lovar stiltje . De lastar båten med en halv kilometer grov nylonlina som avslutas med några meter kätting, ett sänke tungt som en mindre järnspis och en jättelik stålkrok som de senare agnar med halvruttna slaktrester från en tjur som var så seglivad att man fick skjuta den flera gånger med ett gevär av en kaliber som kan döda en älg på över hundra meters håll. Ingen av dem har någonsin fått upp en håkäring, men nu är det dags.Flötet, en plastboj värdig en pansarkryssare, guppar lojt i stiltjen, och så går det som det brukar. Inget händer. Alltså börjar de båda männen berätta historier, framför allt Hugo, som är full av skrönor om katastrofer av alla slag, som den om när femhundra...