Novalis visar vägen till det stora mysteriet
Novalis har kallats romantikens poet, men hans storhet ligger i mötet mellan förnuft och känsla. En gyllene medelväg för vår tid, enligt Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I det Första Korinthierbrevet i Nya testamentet kan man läsa följande rader: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” Drömmen om den ogrumlade kunskapen, det rena vetandet, som är så klart att det på något sätt till och med befinner sig bortom orden, följer oss människor. Det är som att det hängde en slöja framför världen. Vi vill lyfta på den, men vet inte om inte sanningen där bakom kommer att förgöra oss. Det var en religiös och mystisk dröm innan det blev en vetenskaplig, att riva av den där slöjan och se sanningen klart. Guds nakna ansikte, den egyptiska gudinnan Isis, eller vårt eget, som stirrar tillbaka mot oss ur avgrunden. Det religiösa, det mystiska och det vetenskapliga sammanstrålar i den tyske romantiske poeten Novalis ofullbordade roman "Lärljungarna i Saïs". Det är en tät, poetisk text, som skildrar en grupp lärljungar som ägnar sig åt att studera naturen, men inte som något kallt vetenskapligt, utan som en sorts bok, en väldig text, skriven med heliga tecken, hieroglyfer, som rymmer hemligheterna bakom själva varat, meningen med allt. Han avslutade aldrig arbetet, som gavs ut några år efter hans död vid 29 års ålder 1801. Men trots att de är ett fragment på drygt 50 sidor, är det en av de mest beundrade och inflytelserika ansatser till roman som skrivits. Novalis är det namn under vilket den sachsiske adelsmannen Friedrich von Hardenberg skrev poesi, filosofiska anteckningar och fragment som detta. Han framställs gärna som urtypen för den romantiske poeten, med sina sköna lockar och blicken som drömskt förlorar sig i fjärran. Att hans ungdomskärlek Sophie von Kühn tragiskt dog ifrån honom då hon bara var 17 år, och att han själv inte hann bli ens 30, har bidragit till myten. Men han var en praktisk man, som studerade till gruvingenjör, liksom hans far före honom, men som intresserade sig för sin samtids tänkande, naturvetenskap och filosofi såväl som den politiska utvecklingen i Frankrike. Det är först vår senare tid som ser motsägelser i denna bredda av intressen. Det praktiska och det svärmiska, religiös mystik och samhällsengagemang gick hand i hand, genom hela upplysningen, och vidare i romantiken. Att Novalis valde den egyptiska orten Saïs som platsen för lärljungarnas studier, berodde på att det där lär ha funnits en staty av gudinnan Isis, med inskriptionen. ”Jag är allt som varit, är och skall vara, ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.” Isis som symbol för den ouppnåeliga, absoluta kunskapen var en vanlig bild i 1700-talets europeiska kulturyttringar, som hängde samman med föreställningen att de egyptiska hieroglyferna bar på en ren kunskap, som man kunde få tillgång till om man klarade att tyda dem. Med en ironi, som man kanske skulle kunna kalla romantisk, var det också i Saïs som Rosettastenen 1799 hittades, den flerspråkiga inskriptionen som var den som möjliggjorde Champollions dechiffrerande av hieroglyferna, och därmed också deras avmystifierande ett tjugotal år efter Novalis död. Novalis var en anhängare av upplysningen, men med reservationer. Han såg, liksom flera av hans samtida, den franska revolutionens blodbad som en konsekvens av upplysningens dyrkan av det rena förnuftet, men ställde inte mot detta det rena oförnuftet. Istället ville han ha en upplysning med självreflektion, som inte satte parentes kring vare sig känslan eller tron. Han gjorde i sina skrifter ingen egentlig skillnad på filosofi och poesi, och hans vetenskapliga intressen liksom hans kunskaper om gruvdrift är närvarande...