Ordvitsen är en politisk superkraft
Skulle våra politiker bli mindre slätstrukna om de kryddade sina tal med ordvitsar? Carl Magnus Juliusson berättar om hur ordlekarna använts historiskt och kan utgöra en nödvändig ventil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns de som hatar ordvitsar. Det är något jag blev varse när jag läste Thomas de Quinceys självbiografiska ”En engelsk opieätares bekännelser” som första gången gavs ut anonymt 1821. 1856 publicerade De Quincy den på nytt i en reviderad utgåva. I denna utgåva har han bifogat en fotnot. Och i denna fotnot ber han om ursäkt för att en mening rymmer för många allitterationer. 8 av 36 ord börjar på bokstaven f, något som De Quincey hävdar är helt och hållet oavsiktligt.Varför han känner sig tvungen att be om ursäkt är, med hans ord, för att vissa människor ”blir irriterade, eller till och med inbillar sig själva vara förolämpade, av uppenbara allitterationer, som många blir av ordvitsar”.Förolämpade av allitterationer och ordvitsar? Allitterationen är ju en av den klassiska retorikens främsta stilfigurer! Den romerske talaren Cicero staplar allitterationer på varandra. Han gör det så ofta att det blivit ett kännetecken för hans stil – en stil som lyfts fram som den främsta inom latinsk formuleringskonst. Men även ordvitsar var ett vanligt inslag i förmodern litteratur – och det inte bara i humoristiska sammanhang. Det finns gott om ordvitsar även inom allvarliga ämnen som juridik, filosofi och till och med tragedi. Den franske antikhistorikern Jean-Pierre Vernant har lyft fram att det inte finns någon antik genre i vilken det förekommer så mycket ordvitsar som den grekiska tragedin. Flest har ”Kung Oidipus”. Syftet med ordvitsarna är dock inte att de ska vara roliga. De ska visa hur Oidipus jakt på kungens mördare hela tiden leder tillbaka till honom själv. En sådan tvetydighet finns redan i Oidipus namn. Namnet kommer av att han har en svullen fot, oidi-pous. Men också av att han vet – oida – svaret på fotens och sfinxens gåta. Att det är han själv som i själva verket är orsak till alltihop.Samma funktion har ordet homosporon. När Oidipus använder det om Iokasta vill han säga att han har gift sig med samma fru som den tidigare kungen. Men ordet kan också betyda, som när det tas i mun av siaren Tiresias, att de tillhör samma släkt. Ja oj oj.Cicero skriver mest utförligt om ordvitsar – eller ”dubbeltydiga yttranden” – i andra boken av ”Om talaren”. Där kan man läsa att de ”anses vara de allra fyndigaste”. De förekommer inte bara i skämt ”utan också i allvarliga sammanhang”. De kräver ett särskilt ”skarpsinne”. Och de framkallar ”sällan formliga gapskratt utan prisas snarare som uttryck för lärdom och elegans”.Lärdom och elegans alltså. Ordvitsen hade länge kvar sin plats inom filosofin, juridiken och inte minst tragedin. Hamlets första replik – i Shakespeares tragedi – är exempelvis en ordvits: ”A little more than kin, and less than kind”. Raden anspelar på ett talesätt – ”the nearer in kin, the less in kindness” – vars innebörd är att släkten är värst. Ordleken lyfter fram att Claudius som gift sig med Hamlets mor nu är mer släkt, ”kin”, med Hamlet än tidigare. Nu är han både farbror och styvfar. Men han är inte särskilt snäll, ”kind”, och inte av samma sort, ”kind” igen, som den avlidne fadern, utan korrupt och fördärvad.Men detta lekande med ords innebörder förändrades...