Oxymoron – en stilfigurs resa från poesin till Putin
Ett oxymoron är ett uttryck bildat av motsatser, som talande tystnad, bitterljuv eller lysa med sin frånvaro. Morris Wikström ser hur ett kritiskt poetiskt grepp tagits över av totalitär politik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Adam Curtis hypnotiserande dokumentär Traumazone finns en scen som stannat kvar i mitt minne. I en lägenhet i Moskva, i mitten av 90-talet, möter vi en kvinna som betalat 1000 dollar för att återställa sin karma. Det spelas lågmäld instrumentalmusik, samtidigt som ett brinnande ljus förs runt kvinnans huvud enligt ett bestämt mönster. Scenen är mycket stillsam, och blir så slående eftersom den står i stark kontrast till det som samtidigt pågår utanför lägenheten: en våldsam nedmontering av politiska monument, gälla röster i de tomma livsmedelsaffärerna och det dova ljudet av begynnande inbördeskrig i flera forna sovjetrepubliker.Traumazone består av arkivmaterial från åren 1985–1999 och behandlar Sovjetunionens sammanbrott och åren som följde. Det är ett material som är fyllt av motstridiga händelser och känslor. Men det som utmärker allt är en ständig rörelse. Det är en rörelse i tiden – framåt och bakåt. Framåt mot en kapitalistisk rovdriftsekonomi, bakåt mot ett våldsamt förflutet som genom tidigare censurerade romaner, memoarer och hemligstämplade arkivhandlingar nu ska beläggas och förstås. I det sammanhanget är den stillsamma scenen i lägenheten möjlig att förbise. Historien har skrivits utan att detta ögonblick införlivats i berättelsen. Men kanske går det att skriva historien om Sovjetunionens upplösning och den politiska utveckling som Ryssland därefter genomlevt just utifrån denna scen: just för att denna meditativa tystnad representerade ett svåråtkomligt tillstånd – ett tillstånd befriat från en framåt- eller bakåtrörelse. Ett löfte om en tillfällig respit, ett uppehåll i ett förlopp som galopperade, oberoende av om man hann med eller inte.Beskrivningarna av den ryska regim som Vladimir Putin grundlade vid millennieskiftet, och som på ett sätt kulminerade med den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022, utmärks av att de skiljer sig så mycket åt. Man frågar sig: är det Ryssland som växte fram under mer än 20 års tid ett slags fascism, en välbekant populism, en aldrig helt begravd totalitarism? Är det kanske en värdekonservativ ortodoxi, eller rentav en postmodern stat vars yta döljer ett ideologiskt vakuum – en konstruktion som riskerar att lösas upp vid minsta beröring? Beskrivningarna spretar. Men i alla de här disparata etiketterna finns en gemensam nämnare. Alla kan förstås utifrån en specifik stilfigur: oxymoron.Ett oxymoron är en märklig skapelse. I sin rena form är det orent. Det bygger på en förening av kvalitativa motsatser, till exempel i ordsammansättningar som den mörka dagen, den svarta mjölken, och den lysande skuggan. Poetiskt såklart, men oxymoronet är också otroligt potent: Det står i centrum för den outgrundliga religiösa tron och meditativa mantran, liksom för postmoderna insikter om diskursens makt – där varje system definierar sitt motstånd, och där varje motstånd definierar systemet. Den annulerade motsatsen som ligger till grund för ett oxymoron påminner också om ett viktigt drag i fascismen, som lyckas företräda en elit och samtidigt påstå sig tala i folkets namn.I den europeiska 1900-talshistorien har stilfiguren en särskild plats. Tidigare gick det att förstå den som ett finkalibrerat redskap för att skjuta ner totalitära ballonger på efterkrigstidens oroliga himmel. Detta förevigades i Paul Сelans ”Dödsfuga”, där ett poetiskt oxymoron tycktes fixera både det förflutna...