Utan leken är konsten inte fri
Vad söker vi i konsten: en spegelbild av världen eller ett redskap att förändra den med? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén ser hur aktivism och idealism riskerar att tränga ut leken ur kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den december 2019. I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig släppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham är på besök hos sin litterära idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukaråldern som förtrollats av den brittiske författarens berättelser om det magiska landet Narnia. I den här scenen hittar Lewis pojken på vinden i sitt hus. Han har just sökt igenom ett gammalt klädskåp - precis ett sådant som bildar porten till Narnia i den första boken, Häxan och lejonet. Det här skåpet är förstås bara ett skåp. Och för Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner. Passagen mellan världar är en arketyp med djupa och vitt förgrenade, kulturella rötter. Dess förutsättning är förstås gränsen, den klara åtskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens. Utan gränsen är också varje form av lek omöjlig. Det slår den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872–1945) fast i sin klassiska essä "Homo ludens", den lekande människan, från 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, otänkbar utan sin ram, "avgränsat, inhägnat, heligt område där särskilda regler gäller". Regler som inte tål något tvivel, för då störtar lekvärlden samman. Man kan tänka sig en fotbollsmatch där någon rullar in en andra boll på planen, eller ett schackparti där oenighet uppstår kring vilken regel som helst. Ändå är leken motsatsen till byråkrati. Dess väsen ligger i förmågan att entusiasmera, det roliga är dess mening. Dess första kännetecken är att den är fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur går det ihop? Huizinga återger en anekdot, där en far försöker närma sig sin fyraårige son, som sitter på den främsta av en rad stolar och leker tåg. "Pappa", säger pojken "du får inte pussa lokomotivet, för då tror vagnarna att det inte är riktigt". Här finns alltså, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick på världen: pojken vet mycket väl att stolarna inte är tågvagnar. Och samtidigt är de det, så länge lekens rum kan fredas. Gränsen upprätthållas. Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade låtit sig tröstas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar klädskåpet verkligen som en passage till andra världar, så länge man accepterar att det bara är ett vanligt skåp. Också. Leken är, menar Huizinga, äldre än kulturen. Ja än själva mänskligheten, eftersom även djur leker. Men just den där dubbla blicken tycks gå förlorad i den civilisatoriska utvecklingen, på åtminstone ett av lekens områden: kultens. Inom antropologin finner Huizinga belägg för att den är verksam inom det man på hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro på andeväsen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick på världen. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det förhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte både finnas och inte. I konsten ser Huizinga också en nedgång, även om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "förlorat mer än den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken är inte minst dess allt högre, kulturella status: "Något...