Var det brevet som fördärvade världen?
Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och självmedvetandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kära lyssnare,När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och föreställningen om detta jag som ett objekt.När en människa är på väg att upphöra ligger hela hennes liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.Det händer vid sällsynta tillfällen att jag skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig. Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar det ge sig. Men inte för alla. “Känslan för behärskad brevkomposition som det tomma papperet en gång inbjöd till tror jag gick förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024. Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i grunden. Jag tror det ligger något i det.För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer själens vedermödor: “Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och, periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”. Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just närvaro. Hon...