Vi lever alla i surrealisternas värld
Det första surrealistiska manifestet skrevs 1924, men rörelsen överlevde sig själv och återfinns inom konst och reklam. Men även inom politiken, där den dock bytt sida, konstaterar Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 23 januari 2016 stod Donald Trump, vid denna tid en av flera kandidater till posten som Förenta Staternas president, framför en jublande folkmassa i Sioux City, Iowa, och utropade: “Jag skulle kunna stå i mitten av Femte avenyn och skjuta någon, och jag skulle inte förlora några väljare, okej?” Det var ett utrop som ekade av kulturhistoria, även om han själv inte visste om det: ”Den enklaste surrealistiska handlingen“, hade den franske författaren André Breton hävdat år 1929, ”skulle bestå i att gå ut i gatan, med pistol i hand, och blint skjuta in i folksamlingen, så snabbt du kan trycka på avtryckaren.”Surrealismen bestod bara några år som en någorlunda enhetlig konstnärlig rörelse, från det första manifestet som publicerades den 15 oktober 1924 till det andra manifestet från år 1929. Därefter splittrades gruppen. De ena ville göra revolution, på gatorna, de andra ville leta efter nya sätt att uttrycka sig inom konsten. André Breton, rörelsens ledare, uppförde sig som en nyckfull envåldshärskare, och så fortsatte var och en på egen hand. Under den korta tid de höll ihop hann surrealisterna dock göra så mycket av sig väsen, att deras gärningar ger ett eko än idag.En målning av en mjuk klocka, som verkar rinna iväg som ett halvstekt ägg, en bild av en pipa med en text, som berättar att pipan inte är någon pipa, ett fotografi av en kvinnas nakna rygg, med violinens f-hål målade på kroppen: Det är sådana verk som man kommer ihåg, när man tänker på surrealismen. Och så minns man en film från år 1928, skapad av regissören Luis Buñuel tillsammans med konstnären Salvador Dalì, där en rakkniv skär genom ett öga. Och så tänker man kanske på Bretons självbiografiska bok om ”l’amour fou” samt på en rad andra mer eller mindre galna kärlekshistorier. Så är det, men så är det också inte: Ingen rörelse inom konsten, någonsin, har haft en verkan som surrealismen, fram till idag.Surrealismen hade ett program, men knappast en teori. Den viktigaste idén hade man lånat från Sigmund Freud och psykoanalysen: att den egentliga sanningen om tillvaron finns i det omedvetna, i en dimmig sfär där drifter, smärtor och begär, drömmar och erfarenheter blandas med varandra, och att man borde uppdaga denna undervärld, i alla dess fantastiska beståndsdelar. Sigmund Freud själv var inte särskilt imponerad av surrealisternas som efterföljare: ”Hittills hade jag varit benägen att betrakta surrealisterna, som uppenbarligen valt mig till beskyddare, som absoluta narrar“, skrev han efter han i juli 1938 hade tagit emot Salvador Dalì i London. Han fortsatte: ”Numera lutar jag mot en annan värdering. […] allvarliga psykologiska problem”. Läser man rörelsens manifest, förstår man Freuds förbehåll. Surrealisterna hade inte för avsikt att förstå någonting. De var aktivister, de ville ”flytta gränserna för den så kallade verkligheten”, så som de uttryckte det.Surrealismen överlevde själva rörelsen, inte bara som en bildskatt eller som en samling exemplariska konstnärsliv - utan framför allt som en teknik som används för alla sorters estetiska yttranden. René Magrittes målning av en man med ett grönt äpple framför ansiktet blev en populär affisch, så som flera andra surrealistiska bildverk. Frida Kahlos smärtfyllda liv upphöjdes till ett exemplariskt människooffer inför konstens altare, och i Venedig iscensatte sig Peggy Guggenheim, sittandes...