Avsnitt 16: Den poetiska Eddan – Völundskvädet
Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt
Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.
Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt. Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.
Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858
Mycket nöje!
NOTER TILL VÖLUNDSKVÄDET
Völundskvädet är i många hänseenden en af de mest märkliga bland dessa sånger. Det tillhör den heroiska diktningens bästa tid och räknas sålunda till de »fællesgotiske» samt anses af S. Grundtvig såsom den enda bevarade länken af en större krets af sånger, som dels hafva inledt, dels fortsatt den nu bevarade. Grundtvig påpekar äfven, »att om man också intet känner om Völunds härkomst, så är däremot den son af Völund och Bödvild, hvars födelse Völundskvädet i sitt slut bebådar, verkligen de tyska sägnernas Wittich, Didrikssagans Viðga och de nordiska kämpavisornas Vidrik Verlandsson; detta se vi af det nyligen funna fragmentet af den fornengelska Valdarsdikten från det 8:de eller 9:de århundradet, hvilket har ’Widia, Welandes bearn, Niðhades mæg’. Völund, den gotiske Dädalos, den fornhögtyske Wieland, är då en i sin art ensamstående heros: som konungason, hjältebroder, kämpafader, valkyrians älskare, men dock själf — så vidt vi känna honom — icke hjälte eller krigare utan konstnär (smed)». Därtill också jägare.
Prosan till visan 1, sid. 135, raderna 1 och 3.
Konung i Svitjod och Finnkonung äro, liksom de längre ned förekommande Ulfdalarna, Ulfsjö, Valland, Njarernes drotten och Sävarstad, beteckningar, hvilka här näppeligen torde få tagas efter bokstafven eller tänkas hänföra sig till några geografiskt bestämbara lokaliteter.
Prosan till visan 1, sid. 135, raden 9.
Valkyrior, för hvilkas uppgift i Gudasångerna redogjorts i noten till Valans Visdom, visan 31, spela i Hjältesångerna en mycket mer betydelsefull rol. De äro såsom alltid Odins möar, hans »valdöttrar», men deras mänskliga ursprung och rent jordiska uppgifter äro det oaktadt städse fasthållna i dikten. De äro hjältarnes jämbördiga, jordiska konungadöttrar, sysslande med samma slöjder, spanad och väfning m. m., som andra kvinnor, brinnande som de af kärlek och hat, och, fästande sig i äktenskap med den hjälte, de gifvit sin tro, fyllas de i glädje och sorg af samma känslor, som andra dödlige. Men såsom Odins särskilda utkorade lyfta de sig på samma gång ej blott öfver andra kvinnor utan äfven öfver all jordisk tillvarelse. De sväfva i svanhamnar från himlen till jorden och bada i ensliga sjöar, eller de ila öfver land och haf, omgifna af strålar, iklädda hjälm och spjut, för att väfva kampens blodiga väf och för att därunder antingen skydda hjälten för fara eller också kora honom att komma med till Odins sal i Valhall. Än uppenbara de sig och framträda i synbar gestalt, än utföra de sin gärning som osynliga andar. Ladgud, Härvor och Ölrun i Völundskvädet äro dylika valkyrior; så ock Svåfva i Kvädet om Hälge Hjörvardsson samt Sigrun och Brynhild i Kvädena om Sigurd Fåfnesbane och många andra.
Prosan till visan 1, sid. 135, raden 13.
Skåle. Se noten till Prosan vid visan i af Skirnes Färd!
Prosan till visan 1, sid. 135, raden 14.
Allvitter, S. Grundtvig uppfattar originalets ord Alvitr såsom Âlmvîtr, af âlmr,...