Avsnitt 25: Den poetiska Eddan – Stycke av ett kväde om Sigurd
Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt
Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.
Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt: Allmogen.org, Carl L, Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.
Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858
Noter till Sången om Segerdrifva
Redan uti inledningen öfver noterna till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane påpekas, att den händelse, som innehålles i denna dikt, nämligen Sigurds ridt upp till sköldborgen på Hindarfjället, valkyrians uppväckelse ur trollsömnen och hennes runosång, alldeles lika återfinnes äfven i Völsungasagan, men där med Brynhild till hjältinna i stället för Segerdrifva samt lyktande med en trolofning. Eddans uppfattning är högre. Segerdrifva är en valkyria, som med runosången skänker Sigurd underbar visdom, men aldrig Sigurds älskarinna. Brynhild åter bindes vid honom med kärlekens hela hängifvenhet. Dessa två, Segerdrifva och Brynhild, ursprungligen skilda, olika personer, hafva dock, såsom vi sett, redan tidigt sammanblandats och hopflutit till en. De måste dock skiljas åt, ty Segerdrifva har en gång älskat, innan hon stuckits med sömntörnet, och mellan henne och Sigurd uppstår ingen passionens låga. Brynhild åter, som strax bindes vid Sigurd, kan aldrig förr hafva känt kärlek till någon man. Det är således icke Segerdrifva och Gudrun, utan Brynhild och Gudrun, som äro de två kvinnor, hvilka stå såsom hvar andras motsatser på hvar sin sida om Sigurd, men båda lika fast bundna vid honom, medan Segerdrifva står skild från dem båda och är fri.
Största delen af denna öfvervägande lyriska dikt upptages af Segerdrifvas runosång. Dessa märkvärdiga och dunkla visor, hvilka böra sammanställas och jämföras dels med slutet af Den Höges Sång, alt från visan 142, dels med visorna 61, 78 och 79 af Solsången, skildra, huru Odin är runornas öfverbringare till verlden, och huru han funnit dem genom att lyssna till talet från Mimes hufvud. Af detta tal har han fått veta, att de stå ristade på skölden framför skinande guden, på Ärvaks öra och Allsvinns hof o. s. v. Alla dessa hafva sedan skafts utaf och sändts, blandade uti det heliga mjödet, ut åt alla håll. De finnas därför bland Åsar, bland alfvar, några hos vise Vaner, några hos Midgårds mänskor. Som skriftecknens bruk, och runorna äro Nordens älsta skriftecken, måste förefalla de oinvigde såsom ren trolldom, är det lätt att fatta, att ordet »runa» hos de gamle dels kan betyda »skriftecken», dels »visdom», »hemlig kunskap», eller nära nog »trolldom», dels kan ega dessa båda betydelser hopblandade. Af denna ordets skiftrika betydelse förklaras det också, att Odin i Den Höges Sång än kan säga »så sjunger jag», än åter »så ristar jag» och i båda fallen underförstå »runor». Såsom af Eddans runosånger ses, uträttas med runornas hjälp väldiga ting; ty de frälsa från sorg och sjukdom, döfva svärd, häjda flygande pil, stilla storm och eld m. m. dylikt. Denna tro på runornas underbara trolldomsmakt har ej dött ut med hedendomen utan uppenbarar sin fortvaro i många nordiska folkvisor från Medeltiden. Liksom Odin i Den Höges Sång med runosång villar trollen, som sväfva genom luften, så att de fara vilse från sin vanliga hamn (gestalt) och från sina vanliga tankar, så lockar riddaren i medeltidsvisan...