Avsnitt 27: Den poetiska Eddan – Tredje kvädet om Sigurd Fafnesbane
Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt
Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.
Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt: Allmogen.org, Carl L, Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.
Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858
Mycket nöje!
Noter till Tredje kvädet om Sigurd Fafnesbane
Detta kväde, som är af öfvervägande episk art, innehåller dels i kort sammandrag åtskilligt, som finnes utförligare besjunget i andra kväden, dels utförligare, hvad i andra endast finnes kort antydt, dels också sådant, som ligger obesjunget mellan andra kväden. Det börjar med Fåfnes fall, från hvilket det med ens hoppar till Sigurds besök hos Gjuke och hans ridt med Gunnar till Brynhild. Sigurds och Brynhilds skuldfrihet framträder här å nyo på det klaraste. Mellan visorna 5 och 6 är åter ett stort hopp; både Sigurd och Brynhild äro i den senare visan gifta. Brynhild äggar nu Gunnar till hämd; men märkas bör, att denna sång hör till en version, enligt hvilken Brynhild vid denna äggelse icke pådiktar sig och Sigurd något brott. Därpå följer Gunnars och Högnes samtal, synnerligt utfördt, samt Guttorms införande i sveket. Han, som icke svurit Sigurd någon ed, skulle utföra dådet. Efter öfverfallet på Sigurd och Guttorms undergång genom den dödssårade Sigurds svärdskast följa Sigurds sista ord till Gudrun. Därpå träder Brynhild i förgrunden. Sedan nämligen Gunnar på henne kastat all skulden, stiger hon upp och kväder om hela sin lefnad och höjer en lofsång öfver Sigurd. Mot honom vore Gjukes söner blott ringe män.
»En jag älskat
och ingen mer,
valkyrian har ej
hvälfvande hug»,
detta är den höga tanke, som fyller hennes sinne. Därför besluter hon att följa Sigurd i döden. Gunnar och alle hans män utom brodern Högne gå fram och söka förmå henne att afstå från detta beslut, men förgäfves. Hon delar ut sitt guld och sina skatter, dräper en mängd af sina svenner, tärnor och trälakvinnor samt genomborrar sig själf med ett svärd. Kvädet slutar med hennes storartade dödssång. Hon vänder sig till sina tärnor och bjuder dem följa med henne och Sigurd till Valhall. Därpå vänder hon sig till Gunnar, förutsäger Gudruns gifte med hennes egen broder Atle samt förutspår i korta drag så väl Gunnars som Atles och Gudruns slutliga, hemska öden. Till slut, i visorna 65-71, kväder hon sin sista bön, att Gunnar skulle bygga ett stort bål åt henne och Sigurd och därpå bränna alla, som fallit, så att de i en enda stor, väldig skara skulle draga in genom Valhalls guld-ringsglänsande portar. Det är i ljuset af detta Brynhilds storslagna slut, som man måste se det föregående af hennes bana, för att man skall fatta hela djupet af hennes väldiga karakter, säkert den på en gång skönaste och mest tragiska gestalt, som finnes skildrad i hela Eddadiktningen.