Avsnitt 35: Den poetiska Eddan – Den grönländska sången om Atle, Del 2
Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt
Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.
Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt: Allmogen.org, Per L, Erik L, Carl L, Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.
Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858
Noter till Den grönlänske sången om Atle
Denna, den yngsta af Eddans hjältesånger, hvilken enligt Sv. Grundtvig sannolikt är diktad i Norge i det nionde eller tionde århundradet, är en utförlig och bred skildring af samma del af sägnen, som inneslutes i den förra sången. I det hela äro händelserna lika, men en och annan detalj är dock, såsom redan synts af noterna till det förra kvädet, här afvikande. Så spelar Gunnar harpan med handen enligt den förra sången, med tårna enligt denna; Gudrun är ensam, då hon i den förra sången dräper Atle, i denna gör hon det tillsammans med Högnes son; i den förra sången bränner hon efter Atles död upp borgen med alla, som äro där inne, i denna tillreder hon vaxade lakan till svepning och rustar ett kungligt graföl efter Atle o. s. v. I allo visar det sig, att den förra sången står högre i poetisk kraft än denna, om än denna till gengäld har partier af stor skönhet, hvilka saknas i denna förra. Ett sådant är Högnes samtal med sin maka. Kostbära, och Gunnars med sin husfru. Glömvar, om de olycksbådande drömmar, som dessa kvinnor haft i anledning af Atles bjudning; ett annat är, där de dödsbestämda barnen i visan 77 förtröstansfullt söka skydd i modersfamnen, ett af de mest på en gång sköna och hemska ställen i Eddan.
En punkt af denna sång, Gunnars harpospel med tårna, har med förkärlek tagits till ämne af forntidens bildskärare. På den kyrkportal från Hyllestad, som omtalas uti inledningen framför noterna till Sången om Fåfne, finnes nämligen Utom Sigurdsbilderna en liggande figur, omslingrad af ormar, och med fötterna vidrörande en harpa. Denna figur måste vara Gunnar i ormagropen, och dess förekomst såsom slutfigur efter Sigurdsbilderna har godt skäl för sig. Efter Gunnars död hvilar nämligen Niflungaskatten, kring hvilken hela sagan hvälft sig, till domedag på flodens botten. Ingen kan uppenbara hvar den samma finnes, sagan är slut. — Ett annat snidverk öfver samma, ämne, äfvenledes ett norskt arbete, finnes bevaradt och aftecknadt, nämligen en brudstol från Telemarken. På ryggstycket af denna stol ser man Gunnar i midten med harpan vid sina fötter och med händerna hopbundna samt på båda sidor om honom en mängd konstfullt hopflätade ormar.
I hvilket förhållande denna sång står till det amerikanska Grönland, af hvilket han fått namn, är icke klart. Bugge skrifver härom: »Möjligen har blott den omständigheten, att skrifvaren eller hans hemulsman hört dikten på Grönland, gifvit anledning till tillnamnet. Jag ser dock intet, som förbjuder oss att antaga, det dikten blifvit till på Grönland, ty inflytelse af kristligt uttryckssätt, skick och tänkesätt låter sig på flera ställen, såsom i visorna 87 och 103, påvisas. Skulle ej också visorna 17 och 18 peka hän till Grönland? Kostbära drömmer om en »björn», som kommer in i huset och förskräcker alla, och Högne, som i sitt svar förklarar drömmen om en rasande östanstorm, talar, som om Kostbära hade nämt en »hvitbjöm», hvilket synes...