Samtal #20 : Allkonstnären Magnus Skogsberg Tear
Vi pratar om livslust och om vad som får en att känna glädje och och längtan. Det visar sig att vi har nästan exakt samma bakgrund i att ena föräldern dog i cancer och den andra i suicid när vi var i 20-årsåldern. Är det därför som vi jobbar vi så mycket och med så många olika saker? Är det för att känna oss behövda, eller är det för att vi vet att allting - närsom - kan ta slut? Eller är det en sätt att fly från mörkret inom oss? Eller är allt arbete i grunden en längtan efter lekkamrater? Livslust kanske ligger i mötet med andra, i det gemensamma arbetet och i speglingen och i kontakten. Och kanske är kontakten med andra människor i bästa fall läkande. Vad är livet om vi inte glädjer varandra?