Avsnitt 7 - Hybrider och helvetesnihilister - Monsteravsnittet

Tusenårig ondska flödar i höstens första avsnitt av Skogarna, där temat är de varelser som alla vet existerar men ändå helst undviker – monster. Inom forskningen ofta tolkat som gränsvarelser som markerar porten till kaos och hotar den västerländska kulturens Ordning. Förut troddes monstren komma från de barbariska och ännu okategoriserade delarna av världen medan de idag snarare dimper in från yttre rymden eller rent av växer sig stort och blodtörstigt inuti människan själv. Med nedslag ibland annat Mary Shelleys Frankenstein, Patricia Wrightsons Nargonen och stjärnorna och Jorge Luis Borges novell ”Asterións hus” finner Martin och Andrea oformliga fasor, tjurhybrider i den grekiska övärlden och helvetesnihilister som lever på andras smärta. Men vi närmar oss också försiktigt från ett annat håll, med öronen på helspänn. För vad säger monstret egentligen, när det talar? Vilka monster som är läskigast, de primitiva och gutturala eller de belevade och retoriskt geniala? Och vad händer när läsaren hellre identifierar sig med monstret än med den tilltänkte hjälten? Följ med oss på en resa i ett Lovecraftskt bortom-landskap och träffa den uråldriga drömmande Chtulhu, ut till ohyggliga isländska höglandsvarelser och sedan till Mårran, som fryser världen till is med sin ensamhet. Tillsammans med den australiensiska, uråldriga Nargonen ska vi unisont skrika ut vår vilda harm: ”NGA-A-AAA!”

Om Podcasten

I podcasten Skogarna diskuteras texter som på olika sätt skapar friktion, överskrider sig själva, häver sig upp ur boksidorna och går ut i rummet. Litteratur som gör motstånd – ibland även mot sig själv. Den drivs av författaren Andrea Lundgren som tillsammans med sina gäster läser allt från obskyr surrealism och svensk queer erotik till klassisk skräck och modernistiska formexperiment för att undersöka glappet mellan bokstäver, mellan kroppar och mellan världar. Vi letar betydelser, hittar på egna eller förnekar att det finns några. Skogarna är en podd som både roar och oroar, och som kanske mest av allt, längtar efter förvandlingen.