Hustrun Ingeborg dränkte sina barn
En vårddag 1929 gick världen i kras för Ingeborg och Artur. Ingeborg tappade all förankring till verkligheten och gjorde det otänkbara. Innan dagen tagit slut hade deras tre små barn mist livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den där dagen en vecka före påsk skulle Artur arbeta i skogen tillsammans med sin bror. På Ingeborgs schema stod att hon först skulle tvätta och därefter baka till ett planerat föreningsmöte. Innan Artur gick iväg hjälpte han Ingeborg att ta in och fylla det stora bykkaret med vatten.Efter en stund i skogen upptäckte Arturs bror att han glömt sitt fickur hemma, så han vände tillbaka. När han kom innanför dörren var det egendomligt tyst, ingenting hördes av de tre barnen, som var ett, tre och fem år gamla. Han fann Ingeborg i köket där hon satt med huvudet i händerna. Och han fann de tre barnen som alla var döda, dränkta i tvättbaljan. Ingeborg blev sinnesundersökt och straffriförklarad, hon hamnade på Restads sjukhus i Vänersborg. Därifrån skrev hon brev hem till Artur, de breven blev en viktig källa för Maria Bouroncle i Göteborg som har letat rätt på alla detaljer om händelserna, och samlat dem i en bok "Det kom för mig i en hast". Maria är barnbarn till Ingeborgs syster.Ingeborg och Artur skiljde sig, och när Ingeborg blev försöksutskriven bodde hon först hemma hos sina föräldrar, bara ett stenkast från Artur, senare flyttade hon till sin syster. Hon verkar ha blivit tolererad och accepterad i byn, där hon deltog i syföreningar och andra sociala sammanhang.Artur gifte om sig, men fick aldrig några fler barn. Däremot tog han och hans nya fru hand om ett krigsbarn från Finland som fick ett kärleksfullt hem i Vesene.När vi pratar om dödligt våld i historien har föreställningen tidigare varit att män stått för de flesta brotten. Men nu visar ny forskning att kvinnor under slutet av 1800-talet faktiskt var i majoritet när det gällde våldsbrott med dödlig utgång. Forskarna Marie Eriksson, historiker och lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö, och Roddy Nilsson, professor i historia vid Göteborgs universitet, har gått igenom mängder av hovrättsdomar, böteslängder och rådhusrättsprotokoll och skrivit boken "Ilska desperation och lömska försåt - våldsamma kvinnor i 1800-talets Sverige". Barnamorden hade under flera hundra år en egen lagstiftning som inte räknades in bland de andra våldsbrotten. Därför har det sett ut som om kvinnor inte utövat så mycket våld som de faktiskt har. I studien har Roddy och Marie sett att kvinnor, förutom våld mot sina nyfödda barn, utövade dödligt våld mot till exempel sina makar, fästmän, kärlekskonkurrenter, svärföräldrar, vuxna barn, svågrar och svärdöttrar. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Erika Libeck Lindahlslaktband@sverigesadio.se