I skuggan av makten
Viktiga män som omnämns i samband med stora händelser i våra historieböcker klarade sig inte på egen hand. I deras närhet fanns det staber av människor, och ju mäktigare män desto fler hjälpande händer. När det gällde de kungliga personerna kunde hjälpen gälla en hel del privata och intima sysslor, som att tvätta sig, klä på sig, amma och till och med fara på friarstråt. James Maule var inblandad i ett kungligt fireri och skickades iväg för att få alla papper i orning inför kronprins Oscars bröllop. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. James Maule var kammarherre vid hovet i början av 1800 -talet och fick i uppdrag att resa till Tyskland där den 16 åriga prinsessan Josefina av Leuchtenberg fanns. Och eftersom det var under unionstiden med Norge följde också det norska stadsrådet Krogh med på resan. Gullik Dahlstedt är släktforskare och också ättling till James Maule. - Medan James Maule var förste sekreterare vid Kabinettet för utrikes brevväxlingen i Stockholm lbev han utskickad till Berlin som legationssekreterare. Och medan han var i Berlin blev han meddelad att han skulle resa till München i sällskap med statrådet Krogh för att, som det heter, fria för Kronprinsen i Sverige sedemera Kung Oscar I. Och det var statsrådet Krogh som skulle utväxla ratifikationerna och giftermålskontraktet, berättar Gullik Dahlstedt. James Maule har beskrivit resan i "Strödda anteckningar ur min lefnad". När det blef afgjordt att jag skulle åtfölja statsrådet Krogh till München såsom secreterare vid beskickningen dit i det ofvannämnde åndamålet afreste jag ensam, blott åtföljd af min betjent från Berlin för att i Bamberg afvagta statsrådet Kroghs ankomst och sedermera åtfölja honom till München. Jag for från Berlin den 20 december 1822 i en stark köld. På julaftonen på förmiddagen kom jag till Würgau. Detta ställe ligger i en dal omgifvet af ganska höga berg och ser nästan ut som ett röfvarnäste. Och när jag ankom dit och väntade litet där för att förtära något till frukost kom wärdinnan genast ut emot mig på trappan, mycket slät i synen och smilande och ville hjelpa mig att bära in mitt schatull. Detta föreföll mig besynnerligt nog, äfvensom hennes curieusa och misstänkta utseende i allmänhet. Men när jag kom in i vanliga gästrummet, ökades denna känsla ännu mera vid åsynen av fyra stycken sämre karlar af ett högst gement och misstänkt utseende! Riktiga bandit- physionomier! Som med hattarne på hufvudet sutto omkring ett uselt bord och spelade kort. Som detta sällskap ingalunda såg inbjudande ut, brydde jag mig icike om att där äta frukost, utan så snart nya hästar voro förspända för min wagn, afreste jag från detta otäcka ställe. Så snart vi voro på vägen sade min betjent: "Di där karlarna sågo minsann ej för vackra ut! Jag tror mäst att de voro stråtröfvare!" Emedlertid kommo vi lyckliga till den gamla staden Bamberg mot middagen på sjelfva julafton. Och där måste jag vistas i flere dagar för att afvagta Kroghs ankomst. - När de kom fram till München tog de in på ett hotell och fick snart en inbjudan från Hertigen och Hertiginnan av Leuchtenberg att de skulle infinna sig på slottet, berättar Gullik Dahlstedt. - De hade tagit på sig sina uniformer och Krogh som i första hand förde talan hade Hertiginnan till bordet, satt på hennes vänstra sida och min förfader fick sitta på Heritginnans högra sida. Så snart vi ankommit till palaiet och inträdt uti salongen, kommo hertigen, hertiginnan och prinsessan Josephina emot oss, voro mycket artiga, frågade huru Kongl. famillen där hemma befann sig? Huru vi sjelfva mådde ? Om vi haft en lycklig resa? Om det varit mycket kallt? osv. - Ja, och sen var...