Sura jämtar
Släktbands landskapsupplaga 17 nov 2008 Turen har kommit till det landskap som bytt plats geografiskt. Från att tidigare ha varit centralt beläget i ett Norge, till att hamna i periferin i nuvarande Sverige. Den tyske författaren Alexander Ziegler skrev om jämtarna i en reseskildring vid mitten av 1800- talet: Jämtarna förefaller vara enkla, grova, käcka män. Jag fann dem mera allvarliga, tigande och trumpna än glada, språksamma och livliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den här beskrivningen med tigande trumpna jämtar skulle kunna översättas till det nu mer vedertagna begreppet surjämte. Men om man frågar hembygdsforskaren Bo Oscarsson i Östersund om epitet surjämte, visar det sig att det finns många förklaringar. - Vi jämtar vill gärna se en förklaring till begreppet surjämtar som inte hänger ihop med vårt humör, för vi är ju ganska gladlynta. Det finns flera förklaringar. En är att jämtarna åkte ut som forbönder, en sorts handelsresande, och när det regnade och föll blötsnö blev deras pälsar och kläder våta. När de sen kom till gästgiverierna och marknaderna luktade de säkert surt. En annan teori är att de fraktade mat, fågel och annat som surnade och luktade illa. - Ytterligare en teori står författaren Carl- Göran Ekerwald för. Han menade att surjämt är en beteckning på en urgammal släkt från Jämtland med rötter från Torbjörn Sur som var far till den berömde islänningen Gisle Sursson. Torbjörn fick namnet Sur efter det att han räddade sig från att brännas inne i en mordbrand genom att hälla sur vassla över sig. Men det finns också en modernare förklaring till begreppet, och den handlar mer om grannträta mellan folk från Medelpad och jämtlänningar. Men när man letare i skriftliga källor verkar det finnas minst lika många beskrivningar om hur vänliga och trevliga jämtarna är. Så här skrev till exempel John Kruse 1903 i Svenska Turistföreningens årstidskrift Sitt rykte för godlynthet och humor tyckas mig jämtarna motsvara. Jag har aldrig sett en så munter och slagfärdig slaktare som en bonde på torget i Östersund, som en marknadsdag sålde kött i långa banor under ständigt leende lugn, godlynthet och pratsamhet. Hur som helst är Jämtlands historia komplicerad. Under årens lopp har jämtarna fått byta nationalitet många gånger. Från mitten av 1500- talet och hundra år framöver kom Jämtland att tillhöra omväxlande Sverige och Norge- Danmark inte mindre än 13 gånger. Bo Oscarsson berättar att han brukar föreläsa om Jämtlands historia och ta exemplet med Storsjön. Idag är det Sveriges femte största sjö, tidigare var det både Norges och Danmarks största. - Och vi har dessutom haft fem huvudstäder genom århundradena; Trondheim, Oslo, Bergen, Köpenhamn och Stockholm. Med andra ord har det inte alltid varit så självklart att jämtarna känt tillhörighet med svenskarna. I den svenska historieskrivningen är det freden i Brömsebro 1645 som innebar slutligt svenskt styre över Jämtland. Men det folkliga motståndet mot svenskarna levde under flera hundra år, både före och efter fredsfördraget. Och det är också något som avspeglar sig i de många dokument som finns bevarade, inte minst på Landsarkivet i Östersund. Eftersom det är ett svenskt arkiv beskrivs de jämtländska motståndsmännen som landsförrädare. Georg Hansson som arbetar på arkivet berättar att det äldsta dokumentet i arkivet är från 1371, men att många arkivhandlingar nu finns på Riksarkivet i Stockholm, Oslo eller Köpenhamn. När vi ber att få ta del av ett dokument som skildrar motståndsmän från tidigare kilar han ner i arkivets källare och hämtar upp en dombok från år 1700. I domboken kan man läsa om Mårten Jönsson, en enkel bonde från Föllinge som utåt sett vare en trogen svensk undersåte,..