Utfattig eller stenrik- kvinnors arbete ofta osynligt
Genom tiderna har många burit på drömmen om de stora pengarna och det obekymrade livet. Men det få som kunnat ta sig ur riktig fattigdom till stor rikedom. Wilhelmina Wahlgren som levde i slutet av 1800- talet var en av dessa få. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Redan som liten flicka på Gotland visste Wilhelmina att hennes fattiga familj behövde pengar.Kerstin Blomberg från Fårö är en sentida släkting till Wilhelmina, och i hela sitt liv har hon hört berättelser om släktens stolthet, kvinnan som lyckades i affärslivet och blev ofattbart rik. Wilhelmina Wahlgren föddes 1849 i Rute socken på Gotland, men den största delen av barndomen tillbringade hon hos sin mormor på Fårö. Hon ville till Stockholm, det var ju där pengarna fanns, men det fanns en hake. Man måste vara konfirmerad för att ge sig iväg, och det brukade man göra i 14-15 årsåldern – Wilhelmina var bara elva år.Men med övertalning och envishet lyckades den alltför unga Wilhelmina klara av sin konfirmation, och som 12-åring for hon till Stockholm. Efter en tid med andra jobb fick Wilhelmina arbete med att torka disken på Strömparterren, en av Stockholms flottaste restauranger. Med tiden började hon studera vid sidan av arbetet, hon läste språk och bokföring. När hon blivit vuxen flyttade hon till Gävle där hon blev servitris på ett hotell i staden. Men hon vill mer. Hon vill ha ansvar: -Hon sökte tjänst efter tjänst och till sist fick hon jobbet som chef för den nya järnvägsrestaurangen i Storvik – en metropol på sin tid, berättar Kerstin Blomberg. Kort därefter lät hon bygga järnvägshotellet i Storvik. Och det räckte inte med det. Hotellet i Storvik kompletterades med bland annat turisthotellet i Rättvik och järnvägshotellet i Bollnäs.I Dalarna, startade hon efter lite inledande problem det som vi idag skulle kalla upplevelseindustri. -Hon reste till England och skrev avtal med researrangören Thomas Cook. Grupper av turister kom till Rättvik för att jaga, fiska och vandra, och snart började också svenskar turista i Dalarna.Men hon reste inte bara till England utan också till länder som Frankrike och Italien, och därifrån hämtade hon hem massor med idéer. Hon började servera grönsaker på sina restauranger, och när det var svårt att köpa av lokala odlare, då satte hon igång egna odlingar. Hon byggde telefonlinjer mellan sina hotell och kunde på så sätt styra alltsammans mycket smidigare. Wilhelmina Wahlgren hade gift sig med en vinhandlare och bytte namn till Skogh. Hon var nu stormrik och en maktfaktor i Stockholm. Hon byggde till ett annex på Grand Hotel, och lät anlägga en vinterträdgård som lät tala om sig både hemma och utomlands. Men det kom en vändning. Ekonomin blev problematisk, inte minst när Storstrejken 1909 satte den svenska ekonomin på hårda prov. Året därpå, 1910, fick Wilhelmina gå ifrån direktörsposten på Grand Hotel. Också hennes egen förmögenhet rann iväg i rasande takt. Hennes make dog, och Wilhelmina beställde en gravsten som i dagens penningvärde kostade över 2 miljoner. Och hon byggde en privatbostad, Foresta på Lidingö, som idag är hotell. Huset placerades på en klippa, det hade 35 rum och såg ut som en medeltida borg. Huset är byggt av gotländsk sten som forslades dit med båt. Men hon kunde inte bo där så länge, utan blev tvungen att sälja. Kerstin Blomberg tror att den ekonomiska kollapsen berodde på tre förhållanden. Samhällsekonomin var en, att hon förköpte sig var den andra, och Kerstin har också grubblat över om inte Wilhelmina blev lurad på pengar.Men trots en betydligt knappare ekonomi levde hon ändå i omständigheter mot slutet av sitt liv som var långt borta från barndomens fattigdom. Hon hade låtit skriva in i kontraktet...